Nästan hundra år efter tidernas mest omtalade, omskrivna och omsjungna fartygskatastrof, Titanics undergång efter kollisonen med ett isberg i Nordatlanten i april 1912, grundstöter lyxkryssaren Costa Concordia utanför Italiens kust och förliser. Även om katastrofen inte är lika omfattande i människoliv räknat som den för hundra år sedan då femtonhundra människor miste livet i det nollgradiga vattnet så är det kusliga bilder på det kantrade jättefartyget som kablas ut via nyhetskanalerna.

Det är något med just fartygskatastrofer som berör oss starkare än andra typer av olyckor. Även om både bil- och flygolyckor är vanligare så sänder inte tanken på dessa samma ilningar utefter ryggraden som tanken på stora fartyg som går till bottnen med man och allt. Förmodligen är det en kombination av faktorer som bidrar till detta. Dels handlar det om fartygens storlek och den mängd passagerare som de sväljer.

Inte ens den största jumbojet kan rymma så många som ett normalstort passagerarfartyg. Dels handlar det om tidsaspekten. En flygkrasch är över på några minuter, en bilolycka på några sekunder. En förlisning till havs pågår under timmar, ibland dagar. Det blir många ögonblick av ångestfylld kamp i klaustrofobiska utrymmen som långsamt vattenfylls.

Framförallt tror jag dock att det handlar om att fartygskatastroferna mer än något annat påminner oss om vår utsatthet för naturens krafter. Haven är vår sista egentliga vildmark, som vi inte har lyckats betvinga. Ombord på de stora passagerarfartygen har man lyckats skapa illusionen av civilisation, såsom den ter sig på landbacken. Där finns restauranger, barer och shoppinggallerior. De flesta passagerarna upplever inte ens att de är ombord på ett fartyg, inte förrän någonting går snett.

Jag har ofta tänkt på detta när jag är ute och seglar och möter stora passagerarfartyg som lyser upp natten med sina blinkande discoljus. Medan vi kurar i sittbrunnen i våra goretexställ, på en båt som kränger i sjögången och vinden smattrar i seglen, dansar passagerarna däruppe i tunna kläder, omedvetna om det karga klimatet utanför. De många berättelserna från Estoniakatastrofen har visat vådan av att befinna sig till havs i hårt väder utan tillbörliga kläder, och inte sällan med en hög promillehalt i blodet. Själv skulle jag vara ytterst obekväm med att vara berusad till havs.

Fartygskatastrofer har i alla tider inspirerat till diktning. Bara om Titanickatastrofen finns en hel uppsjö romaner och sånger. Mitt eget blygsamma bidrag till genren heter Wallace Henry Hartley, och handlar om kapellmästaren för den orkester som spelade ombord och som fortsatte spela ända tills fartyget slutligen sjönk och orkestermedlemmarna följde med ned i djupet. Stycket som spelades var psalmen ”Closer my God to thee”.

Det är en historia om stoiskt hjältemod som berör än idag. Wallace Henry Hartley hyllades efter sin död som en hjälte och 40 000 personer följde hans drunknade kropp till graven i London. Titanickatastrofen rymmer också en rad andra exempel på stoiskt hjältemod. Till exempel valde John Jacob Astor, New Yorks förste miljonär och världens rikaste man vid tiden för förlisningen, att frivilligt uppge sin plats i livbåten. Vid katastrofens brant är det inte storleken på ditt bankkonto som avgör vad slags människa du är.

Andra förlisvisor som jag uppskattar är

Woody Guthries The sinking of the Reuben James, en stark skildring av det amerikanska stridsfartyget som torpederades en mörk vinternatt och gick till bottnen i de iskallla vatnnen utanför Island.

Evert Taubes Balladen om Briggen Bluebird av Hull (här framförd av Olle Adolphson) är kanske något uttjatad, men en av de allra starkaste visorna i den svenska sångskatten.

Peggy Seegers The Lifeboat Mona, framförd av Luke Kelly och The Dubliners är en annan gripande skildring av en förlisning, den här gången i stormpiskade skotska farvatten, där räddningsfartyget Mona gick under i december 1959.