Samtidigt som en allt större del av vårt umgänge med andra människor sker inom det ramverk som något missvisande benämns sociala medier har vi kunnat iaktta en kraftigt vikande kurva vad folkvettet anbelangar. Huruvida detta följer av varandra skall vi låta vara osagt, men uppenbart är att behovet av en uppryckning på folkvettsfronten i det sociala umgänget på nätet är både omedelbart och akut.

Jag har tidigare behandlat frågan om diskussioner i kommentarsfält och tänkte nu utveckla mina tankar kring en mer specifik dimension av problematiken, nämligen de diskussioner som rör ämnesområdena sport och politik.

Sport och politik hör inte ihop, brukar det hävdas framförallt av de potentater i den internationella idrottsorganisationsvärlden som inte har några problem med att förlägga gigantiska idrottsevenemang till länder med ett komplicerat förhållande till företeelser som demokrati och mänskliga rättigheter. Att sport och politik definitivt hör ihop brukar däremot hävdas med emfas av de som i själva verket inte är särskilt intresserade av sport, men desto mera av politik och som tar varje tillfälle till en politisk manifestation i akt. Till exempel alla de feminister som under en intensiv men hastigt övergående period simulerade intresse för damfotboll, eftersom det ansågs orättvist att den inte lockade en lika stor publik som herrfotbollen.

Oaktat om sport och politik hör ihop eller inte finns emellertid vissa beröringspunkter när det kommer till hur dessa minerade sakområden hanteras, och bör hanteras, i umgänget i sociala medier. Under senare årtionden har både sportsliga som politiska sympatier i hög grad utvecklats till en fråga om identifikation. Du markerar din tillhörighet genom att visa vilket lag du håller på, i fotbollsallsvenskan, i premier league eller i den svenska partipolitiken.

Denna typ av identifikation kan ta sig olika uttryck. Vissa väljer att engagera sig i en idrottsförening eller en supporterorganisation, alternativt i ett parti eller ett ungdomsförbund. Dessa är i regel inget större problem i sociala medier. Partiaktiva tenderar (undantag finns givetvis) att respektera meningsmotståndare, åtminstone till de grad att de i förekommande fall avhåller sig till otrevligheter på vänner och bekantas Facebooksidor och på motsvarande sätt brukar de som är engagerade i idrottsklubbar eller supporterföreningar avhålla sig från de plumpaste påhoppen på motståndarlagens supportrar.

Som verksam inom det opinionsbildande fältet och dessutom engagerad fotbollssupporter har jag kunnat iaktta fenomenet vid oräkneliga tillfällen. Bland mina Facebookvänner och Twitteföljare finns partister och opinionsbildare av alla möjliga politiska kulörer och beteckningar. De seriösa och engagerade uppträder oftast respektfullt i kommentarsfälten. Oftast genom att helt enkelt avhålla sig från diskussioner där det är uppenbart att man inte kommer att komma överens. Debatt och diskussion är givetvis viktigt, men det gäller också att välja sina strider. Om jag skulle gå in och argumentera emot varje gång någon i min Facebookfeed eller Twitterflöde postade en artikel vars budskap jag inte delade skulle jag knappast få någon tid över till annat. Dessutom vet jag och mina vänner oftast var vi står i olika sakfrågor. För trevnadens och den sociala samvarons skull kan det därför ofta vara värt att ”agree to disagree”.

På motsvarande sätt agerar inbitna sportsupportrar. Även om vi skarpt ogillar somliga motståndarlag och föraktar deras klubbmentalitet, historia, klubbfärger, spelare och fåniga supporterkultur så delar vi erfarenheten av att vara fotbollssupportrar. Vi vet hur det är att åka långa och tröstlösa bussresor land och rike kring för att se laget i våra hjärtan förlora mot något brögäng i hällregn på en gudsförgäten fotbollsanläggning vars namn slutar på ”-vallen” i en cupmatch som ingen kommer att komma ihåg om ett halvår. Vi vet hur det är att se spelarnas kämpainsatser smulas sönder av den svenska domarkårens bottenlösa inkompetens och vi vet hur det är att kasta sig åt sidan för galopperande polishästar och vinande batonger, när det enda brott vi begått varit att bevista ett idrottsevenemang.

Vi vet detta och vi vet att de vet. Sådant föder en ömsesidig respekt mellan rivaler. Efter en derbyseger skriver jag med största sannolikhet några uppblåsta och högtravande inlägg som pulserar av hybris. Vad jag däremot inte gör är att gå in på motståndarlagets Facebooksida och skriva elakheter och tråkningar. Det behövs liksom inte, eftersom jag vet hur dåligt man mår efter en derbyförlust.

Därmed inte sagt att man som supporter går fri från tråkningar och spydigheter efter en smärtsam förlust. Nej, långt ifrån. I dessa svarta stunder dyker de nämligen upp, de så kallade medgångssupportrarna, de som sällan eller aldrig går på några matcher själva men som ändå säger sig sympatisera med ett visst lag. Efter en derbyförlust kryper de fram från under sina stenar och häver ur sig otrevligheter, som till och med kan vara sårande för en inbiten och engagerad supporter.

På samma sätt svämmar de sociala nätverken över av personer som är måttligt insatta i politiska frågor men som likväl känner sig tvungna att ta varje tillfälle i akt till att göra politiska markörer, inte sällan i ett redan från början skyhögt tonläge. På Twitter är detta mer regel än undantag, men så är ju otrevligheten mer eller mindre inbyggd i systemet till följd av det korta formatet. Där följer man dessutom primärt människor med liknande intressen som en själv.

På Facebook är dock fenomenet mer bekymmersamt eftersom de flesta där brukar samla vänner och bekanta från olika aspekter av sin tillvaro. Bland ens Facebookvänner finns såväl kollegor och chefer som gamla barndomsvänner och släktingar, där finns människor som man lärt känna via olika intressen om umgängeskretsar och är man inte en stentråkigt och inskränkt person kan dessa ha betydligt skiftande karaktär. Det kan vara vänner om man känner från politiska sammanhang och människor som delar något intresse (som sport) eller ens musiksmak.

Av någon anledning tycks det vara just de minst politiskt insatta som aldrig kan avhålla sig från att diskutera politik i andras kommentarsfält och de minst engagerade ”supportrarna” som skall tråka motståndare.

Man kan visserligen lösa detta genom att dela in sina vänlista efter olika kategorier och på så sätt dölja olika typer av inlägg för olika typer av bekanta. Detta är dock omständligt och dessutom tråkigt: det kan ju vara så att någon som håller på samma fotbollslag faktiskt tycker att det är intressant att läsa vad man skriver om politik och vice versa. En sådan gruppindelning av bekantskapskretsen skulle heller inte behövas om folkvett tillämpades i större utsträckning.

Fundera över om det verkligen är viktigt för dig att göra en politisk markör i kommentarsfältet varje gång någon av dina Facebookvänner postar en artikel vars budskap du inte håller med om. Kanske är det så att du och din Facebookvän, era politiska meningsskiljaktigheter till trots, har annat som förenar er och som är viktigare än politiska uppfattningar? Kanske denna gemensamma nämnare väger tyngre än behovet av att i varje enskild stund göra en politisk identitetsmarkör. Och är det verkligen nödvändigt att uttrycka sig så otrevligt bara för att ni inte är överens i sakfrågan?

När du ändå håller på, fundera på om du verkligen behöver fälla den där spydiga kommentaren om gårdagens fotbollsresultat, du som själv inte har gått på en match sedan 1989.

Det är klart att man skall kunna diskutera och debattera, retas och gnabbas – den som postar politiska eller idrottsrelaterade saker på sin Facebook eller Twitter gör det ju för att få reaktioner från andra – men lämna inte folkvettet därhän när ni ger er in på dessa minerade fält, så blir samvaron på nätet trevligare.