Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck publicerade igår ett inlägg på sin blogg med klargöranden om svenska mediers partipolitiska bevakning. Han påvisar att svenska nyhetsredaktioner över lag lyckas hålla sig balanserade i sin rapportering av de politiska partierna.

Detta överensstämmer också med min egen erfarenhet från att arbeta på ett antal nyhetsredaktioner. Jag kan inte erinra mig en enda gång under mitt arbete som nyhetsjournalist då jag upplevt att en redaktör eller reporter agerat för att medvetet styra rapporteringen för att gynna eller missgynna ett enskilt parti eller block. (Notera dock i sammanhanget att det är mer än fem år sedan jag senast arbetade som nyhetsjournalist).

Vad Strömbäck missar (eller snarare nämner i förbigående som ”vissa sakfrågor”) är att den relevanta kritiken mot nyhetsförmedlingen i allmänhet och mot Public Serviceföretagen i synnerhet inte har handlat om den partipolitiska bevakningen, utan om verklighetsbeskrivningen.

När en oberoende utredning 2007 presenterade sitt betänkande om opartiskheten i det brittiska public serviceföretaget konstaterade utredarna att det inte var i den partipolitiska bevakningen som den största risken för vinkling och slagsida låg. Den politiska vinklingen låg istället i utgångspunkterna och frågeställningarna, det vill säga verklighetsbeskrivningen.

Utan att ta ställning i partipolitiken kan en nyhetsredaktion på så sätt ändå prioritera ett visst perspektiv. Sveriges Televisions ställningstagande för identitetspolitiken och dess rekryteringar den senaste tiden är ett sådant exempel. Svenska Naturskyddsföreningens märkliga position som förment oberoende experter en annan. När en nyhetsreporter på SVT nyligen på nyhetsplats skrev en opinionstext om föräldraledighet försvarades hon av programdirektören med att texten inte innehöll några partipolitiska förslag. Listan kan göras lång.

De brittiska utredarna kom fram till att det inte var i nyhetsrapporteringen som risken för partiskhet var mest akut, utan i det övriga programutbudet. Inte minst när det kom till humor och satir var tendensen till ensidighet påtaglig.

Någon motsvarande granskning av rutinerna för opartiskhet har inte gjorts av de svenska public serviceföretagen. Inte heller finns någon instans som följer upp och utvärderar opartiskheten inom svensk public service. Granskningsnämnden, som oftast hänvisas till i dessa sammanhang, fyller inte denna funktion.

Den brittiska utredningens betänkande finns att läsa här:
http://www.bbc.co.uk/…/impar…/safeguarding_impartiality.html

Jesper Strömbäcks blogginlägg kommer att delas och hänvisas till av de som har ett intresse av att avfärda kritik mot den bristande opartiskheten. Det är bra att Strömbäck pekar på det som faktiskt fungerar förhållandevis väl, det vill säga den partipolitiska bevakningen.

Inlägget säger dock ingenting om det verkliga problemet: verklighetsbeskrivningen.