(Först publicerat på Facebook 2016-0131)
Jag undrar om vi närmar oss en tid när vanliga människor blir tvungna att förhålla sig till våld på ett sätt som de aldrig tidigare har varit tvungna till.
Jag har funderat mycket kring all den rapportering som varit om våld och sexuella trakasserier i offentliga miljöer, på bibliotek, badhus, i klassrum och på gator och torg, och undrat över hur det kommer sig att inte omgivningen reagerat. Det måste rimligtvis finnas massor av människor runtomkring som ser vad som försiggår utan att gripa in och förhindra det.
För de allra flesta i vårt land är våld tabu, till och med i sammanhang då det kan vara befogat. Därför står många handfallna när de plötsligt ställs inför det nakna våldet.
Det är klart att ytterst få är benägna att ensamma gripa in mot en hord adrenalinstinna brölande fotbollshuliganer, eller uniformerade nazister ute på misshandelsstråt. Men tonårsgrabbar på bibliotek, eller på badhus? Hur kommer det sig att inte fler klivit in och satt ned foten? Kan det rent av vara så att en del av det våld och de trakasserier som vi ser rapporter om just nu i själva verket är en konsekvens av att omgivningen uppfattas som svag och ofarlig av ligisterna?
Ett visst mått av våld förekommer i alla samhällen som korrektiv för de som bryter mot normerna. Någon beter sig illa på fyllan och åker på en propp. Det blir ingen polissak. Någon raggar på sin polares flickvän och bryter näsan. Våldet finns där när någon överskridit den sociala koden så till den milda grad att vanliga tillrättavisningar inte räcker till.
I Sverige, och andra civiliserade samhällen, har vi professionaliserat våldet. Vi har överlåtit det till poliser och militärer som skall skydda oss från varandra och från yttre angripare. På så sätt har vi skapat oss en bubbla inom vilken vi kan framleva vår liv i det närmaste helt utan att behöva utöva eller drabbas av våld.
Men i Sverige nöjde vi oss inte med att professionalisera våldet. Vi stigmatiserade också det lagliga våldet och de myndigheter på vilka vi har överlåtit våldsutövningen. År för år har polisens och försvarsmaktens auktoritet undergrävts. Det faktum att de finns till för att utöva våld tycks av många upplevas som rent chockerande.
Det klagas på att polisens uniformer ser för auktoritära ut, trots att polisens hela syfte är att vara just auktoritär. Det är som att vi tror att vi skall kunna avskaffa våldet helt i samhället genom att först överlåta det till polisen och sedan avskaffa polisen som våldsutövande myndighet. Försvarsmakten avfärdades av den förra regeringen som ett särintresse.
Våldsmonopolet är dock bara den ena halvan av de mekanismer som skyddar oss från våld. Den andra är starka normer. Det är starka normer som avhåller oss från att utöva våld mot varandra i minst lika hög utsträckning som fruktan för polisen. Men det är också starka normer som avhåller oss från att bete sig på ett sådant sätt att våld upplevs som befogat. Normer avhåller de flesta av oss från att bete oss illa på fyllan, eller att ragga på andras flickvänner, vilket radikalt minskar risken att bli utsatta för våld.
Man hade då kunnat hoppas att undergrävandet av våldsmonopolet skulle kunna kompenseras av starkare normer, men dessvärre tycks trenden vara den motsatta. När ligister misshandlar personal och besökare på bibliotek svarar ansvariga tjänstemän med att man måste göra upp med ”tysthetsnormen”.
I ett samhälle där vare sig våldsmonopolets företrädare eller hederliga medborgare är beredda eller kapabla att utöva våld kommer makten att förskjutas till de som är beredda att göra det. Oavsett om det rör sig om kriminella motorcykelgäng som mördar vittnen, rasistiska mobbar som misshandlar oskyldiga på stan, nynazister eller vänsterextremister som jagar politiska motståndare, islamiska terrorister som vill skrämma och tysta.
De kriminella kommer alltid att testa gränserna. Det är deras grej. I ett samhälle utan vare sig våldskapital eller normer finns inga gränser.