Om kortbyxor

Hör ni ljudet från de öppna dörrar som slås in när förment frigjorda människor i sociala medier manifesterar sin rätt att bära shorts?

Kortbyxor tycks åter ha blivit en symbolfråga, men det är oklart vad som de faktiskt symboliserar den här gången.

En frihetsfråga är det inte, eftersom ingen mig veterligt föreslagit ett förbud mot sådana plagg. Det står var och en fritt att bära hur långa eller korta byxor han eller hon vill.

Är det då ett uppror mot en rigid dominerande smakuppfattning som utövar ett socialt tryck på oss alla att klä oss på vis som vi egentligen inte är bekväma med? Nej, knappast. Gå ut på Drottninggatan i Stockholm en solig dag som denna och återkom sedan och berätta huruvida den rigida goda smaken är ett problem.

Finns det då en politisk dimension i detta, lite som Peter Erikssons vägran att bära slips och Rossana Dinamarcas t-shirt i Riksdagen? Ett slags manifestation av klasskampen? Nej, inte heller det tycks vara frågan. Snarare tycks personer hemmahörande på den övre delen av klasskalan vara mer avslappnade i kortbyxor än vi som underkastats en mer proletär uppfostran. Åtminstone att döma av mina fältstudier på Strandbryggan igår kväll.

Min gissning är att manifesterandet av shortsbärande som förment motståndshandling i själva verket är ett uttryck för en längtan tillbaka till en tid då det fortfarande fanns en rigid god smak att göra uppror mot.

Det ska fan till att vara rebell idag.