I det 80-talets Sverige där jag växte upp var självcensur ett lika viktigt instrument för kulturell likriktning som regleringar från ovan.
I kvarteret där jag bodde protesterades det mot planerna på att dra in kablar för kabel-tv. På riktigt. Man motsatte sig alltså att det skulle möjliggöras för de enskilda hushållen att välja om de ville ha kabel-tv eller inte. Argumenten var att kabel-tv riskerade att leda till ”amerikanisering” och ”fördumning” (något som den statliga televisionen inte förmodades göra, vilket är häpnadsväckande för alla som minns 80-talets statliga underhållningsklassiker som ”har du hört den förut”).
Precis som i dagens debatt om kvoterad föräldraförsäkring var alltså inte det viktiga för dessa människor att själva få möjlighet att välja rätt, utan att hindra grannarna från att välja fel. Det var naturligtvis ingen som skulle bli tvungen att titta på kabel-tv bara för att kablarna drogs in, man skulle inte ens bli tvungen att installera kanalerna. Likväl protesteras det.
När kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke nu öppnar upp för att kvotera innehållet i tjänster som Netflix och HBO utifrån var det producerats är det en unken fläkt från detta likriktningens 80-tal som drar in över landet. Förslaget kommer ursprungligen från EU-kommissionen, vilket är extra ironiskt eftersom EU under 80-talet av många i Sverige betraktades som vägen bort från just protektionism, provinsialism och politisk klåfingrighet.
Människor väljer bevisligen att betala för Netflix och liknande tjänster för att de inte anser att den licensfinansierade underhållningen i public service möter deras efterfrågan. Public service betalar man för vare sig man vill det eller inte, försåvitt man inte gör som Gunnar Axén och helt sonika kastar ut teven. Men denna ordning duger alltså inte åt kultur- och demokratiministern som således även vill reglera innehållet hos alternativen.
Internet med dess nära nog obegränsade utbud av kultur och underhållning har inneburit en sannskyldig revolution på det kulturpolitiska området och undergrävt politikens möjligheter att likrikta och tillrättalägga vår kulturkonsumtion. Därför är det inte konstigt att EU-kommissionens förslag stöds på det svenska kulturdepartementet. För hur kul är det att bedriva kulturpolitik om man inte längre kan styra över kulturen?
En kuriositet i sammanhanget är att det är en tidigare programledare för Disneyklubben som stödjer förslaget. Just Disney fungerade länge som en säkerhetsventil i det kulturellt likriktade Sverige där också tillgången till tecknad film var ransonerad, vilket är upprinnelsen till den bisarra svenska jultraditionen sedan 1960 att samlas framför Kalle Anka och hans vänner – en julklapp från staten som frångick ransoneringen och en gång per år lät undersåtarna vältra sig i amerikansk populärkultur.
Det är en tradition som idag framförallt tycks appellera till äldre generationer men som det uppväxande släktet verkar allt mer oförstående inför. Det senare är naturligtvis ett sundhetstecken.