Överheten kan behålla sin nationaldag

Idag är det Sveriges officiella nationaldag, tidigare känd som svenska flaggans dag. Sedan 2005 har våra makthavare bestämt att vi skall vara lediga detta datum.

Trots att jag känner starkt för nationen Sverige, för vårt folk, vårt kulturarv, vårt språk, vår historia, vårt territorium med dess skiftande naturtyper, så är det få helgdagar jag känner mig mer likgiltig inför än just den 6 juni.

Nationaldagsfirandet känns ungefär lika folkligt förankrat och naturligt som den svartröda ”svenska dräkten” som Gustaf III införde 1778 och som gjorde svenska diplomater till allmänt åtlöje vid hoven runtom i Europa.

Faktum är att det är just för att jag känner så starkt för den uråldriga svenska kulturen, sådan den utvecklats genom århundradena, som nationaldagen snarast får mig att känna mig obekväm. Politiker är generellt sätt lika illa ägnade åt att frammana fosterländska känslor som de är på att främja god kultur.

Missförstå mig inte. Mitt förhållande till Sverige och det svenska är långtifrån okomplicerat. Faktum är att jag så gott som dagligen önskar att jag vore av någon annan nationalitet. Mycket av det svenska är nämligen fullkomligt outhärdligt. Konsensuskulturen, småskurenheten, den falska ödmjukheten och dess uttryck i form av nationell självutplåning parad med oändlig självgodhet. Tron att vår livsstil är alltings mått. Övertygelsen om att det svenska sättet att organisera institutioner självfallet är överlägset alla andra nationers, nu och genom historien. Den humanitära stormakten. Surströmming.

Likväl är mitt öde sammantvinnat med det svenska. Som diktare på svenska språket är den svenska kulturen det rum inom vilket jag är satt att verka. I min ungdom skrev jag ofta sångtexter på engelska, men efterhand stod det alltmer klart för mig att det aldrig kan bli samma sak som att skriva på sitt modersmål.

Jag drabbas av panikartad sorg när jag läser förutsägelser om svenskans utdöende som språk till följd av globaliseringen. Inte bara för min egen skull. Jag är förmodligen sedan länge död när den dagen väl kommer, men för den fantastiska kulturskatt som då skulle gå förlorad. Utan en levande svenska kommer ingen, mer än möjligen språknördar, att kunna ta del av Lucidor, Bellman, Wivallius, Boye, Södergran, Almqvist, Stagnelius, Bergman, Gullberg, Taube och alla andra som verkat inom ramen för det svenska språket och trots vår litenhet lyft oss till en av de stora kulturnationerna.

En nation är dess kultur och dess kultur är någonting annat än dess institutioner. De växer fram, formas och förändras över lång tid och tenderar att ta helt andra vägar än vad de tillfälliga makthavarna hade tänkt sig. Ofta är det kulturella uttrycks om har varit i opposition mot den politiska makten som blir de mest formerande för hur en nations kultur utvecklar sig i det långa loppet.

Därför blir det som regel lika olustigt när staten försöker trumma fram nationella känslor som när den tror sig kunna stimulera ett vitalt kulturliv. När det kommer till nationaldagsfiranden blir det särskilt uppenbart. Antingen bärs kulturarvet fram som ett dammig museiföremål att vörda och betrakta, utan koppling till samtiden, eller så slår det över i sin motsats och blir ett slags nervöst anti-nationaldagsfirande där precis allt utom det specifikt svenska skall lyftas fram.

Själv har jag alltid hävdat att det är midsommar som är svenskarnas egentliga nationaldag. Det är en helgdag med uråldriga anor, med rötterna i hednatiden och som fallet är med alla goda traditioner underkastad ständig förändring men ändå upprätthållande den historiska kontinuiteten.

Midsommar är en tradition framsprungen ur folkdjupet och historiens dunkel. Nationaldagen däremot är en politisk konstruktion som dessutom firas till åminnelse av politiska händelser. Till råga på allt går åsikterna isär om varför vi överhuvudtaget firar nationaldagen just den 6 juni. Vissa hävdar att det är för att Gustav Vasa valdes till kung detta datum 1523, andra menar att vi firar 1809 års regeringsform (som förvisso är värd att fira men som dessvärre övergavs det dystra året 1974). Mest bisarrt är dock det ibland framförda påståendet att vi firar undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet 1938.

Vara hur det vill med den saken. Den som vill lära känna svenskarna och det svenska, oavsett om det är någon som har invandrat hit eller någon som bara är här och turistar, kommer att lära sig mer under ett enda midsommarfirande än under aldrig så många officiella nationaldagsjippon.

Den politiska överheten kan behålla sin helgdag. Själv laddar jag inför midsommar.

En kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.