Nationaldagen

Idag är det Sveriges nationaldag. En dag då både positiva och negativa krafter i samhället mobiliserar för att utnyttja symbolvärdet som vilar i en högtidsdag för den egna nationen.

Extremister på både den yttersta höger- och vänsterkanten förbereder sig för att drabba samman i svenska folkets namn, de förra till förmån för sin egen förvridna bild av nationalstatstanken, de andra i bräschen för en kosmopolitisk anarki utan pluralism och nationaliteter.

Till skillnad från våra grannländer Norge och Finland där firandet av den egna nationens dag verkligen är en folklig angelägenhet är det närmast skambetonat att vara stolt över fosterlandet här i Sverige. Det verkar som om vi efter att under 1900-talet ha profilerat oss som ett slags världssamvete med ikoner som Raul Wallenberg och Dag Hammarskjöld, med den svenska neutralitetspolitiken och folkhemsmodellen, tvingat oss själva att känna skam över vår särart och vår historia.

Till skillnad från oss har våra grannfolk i Norge och Finland varit i krig i modern tid. Där är värnandet av den nationella självständigheten en realitet. I Norge är firandet av nationaldagen dessutom laddat med ett antinazistiskt element, i och med att man minns den tyska ockupationen under det andra världskriget. Också över Sverige vilade hotet om en nazistisk ockupation, även om man genom den senare diskuterade transittrafiken av tyska trupper och malmaffärer med Tredje Riket lyckades förhindra att det omsattes i praktiken.

När Evert Taube skaldade beredskapsvisor under andra världskriget var det under trycket av detta tyska ockupationshot. Detsamma gäller när Karl Gerhard sjöng sin censurerade kuplett ”Den ökända hästen från Troja”. Dessa sånger är uttryck för en nationell stolthet och frihetsvilja som står i diametral motsättning till de totalitära ideologiernas maktanspråk.

 Att fira nationaldagen borde vara ett uttryck för glädje och stolthet, både över förflutna tider då storhet mättes efter andra måttstockar än idag och som det vore ohistoriskt att som nutidsmänniska fördöma, och över det relativt fria och öppna samhälle som vi har idag.

Det är ett firande som alla medborgare skulle kunna delta i, utan att behöva be om ursäkt. Skulle alla göra det, skulle det inte finnas utrymme för extremisterna att sjanghaja denna vår svenska högtidsdag och göra den till sin egen.

2 kommentarer

  1. Väl rutet, Lars!

    I övrigt väljer jag att citera Albert Camus:

    ”Jag älskar mitt land för mycket för att kalla mig nationalist.”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.