De Sade på svenska

Vertigo förlag har som ett led i sin serie Vertigos erotiska klassiker gett ut två titlar av den beryktade 1700-talsförfattaren Markis de Sade i svensk översättning. Det rör sig om Filosofin i sängkammaren (som kom i svensk översättning 2002) och  De 120 dagarna i Sodom som kom förra året. Båda är översatta av Hans Johansson.

Detta är vad jag förstår första gången som De 120 dagarna i Sodom kommer i svensk översättning och första gången som Filosofin i sängkammaren ges ut i en vettig svensk utgåva. Trots att de har drygt två århundraden på nacken förmår de fortfarande chockera, äckla och uppröra. Det är trots allt inte så konstigt, i vår sekulariserade, normupplösande tidsålder är det fortfarande ytterst sällan man i litterär form stöter på sådana sexuella extravaganser eller rena vidrigheter som den libertiniske markisens protagonister hänger sig åt, och gör man det är det ofta i form av ren spekulation. Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis som rönt stora internationella framgångar med böcker som American Psycho och Glamorama kanske kan hänföras till den senare kategorin, även om hans böcker rymmer fler bottnar en enbart spekulationen i våld och äckel.

Tillbaks till markisens böcker. Filosofin i sängkammaren får sägas vara den relativt sett mildare av de två och kan kanske fungera som en introduktion till de Sades författarskap för den försiktige läsaren. Intrigen är simpel, tre hämningslösa libertiner ska under en helg inviga en femtonårig adlig oskuld i libertinismens gränslösa värld.

De 120 dagarna i Sodom har en betydligt mer invecklad intrig. Fyra libertiner (som får de från den föregående boken att blekna i jämförelse) reser till ett avsides beläget slott i de schweiziska alperna tillsammans med 16 undersköna unga pojkar och flickor som de rövat bort från sina föräldrar. Med sig har de också fyra stycken äldre kvinnor erfarna i de mänskliga perversionernas alla yttringar som under en månad var skall inviga de fyra vännerna i allt de känner till. Kontinuerligt skall dessa lidelser sedan praktiseras på de bortrövade barnen och ungdomarna.

Boken skulle utgöras av fyra lika stora delar, en för varje månad som förflyter i slottet, och lidelsernas grovlek skulle successivt tillta, från de allra mildaste till de värsta som alltid slutar med döden. De Sade hann aldrig skriva klart boken, endast den första delen föreligger i fullständigt skick, de återstående tre får man hålla till godo med sammanfattningar som författaren skrivit när han disponerade arbetet. Vid genomläsningen av dessa sammanfattningar känner jag mig närmast tacksam över att han aldrig återfick det manus (författat på en tapetremsa med mikroskopisk skrift) som han förlorade när han förflyttades från Bastiljen.

Varför ska man då läsa böcker av det här slaget? Många tycker att man helt enkelt inte ska det. Jag menar att en viktig anledning till varför man bör läsa de Sade, liksom mycken annan kontroversiell litteratur är att man helt enkelt bör veta vad man pratar om. De Sades författarskap omnämns ofta i förbigående och  de flesta av oss har en förutfattad bild av hans böcker, en bild formad av korta, värderande omdömen i handböcker eller kanske av Pasolinis motbjudande film Salò från 1975, som mycket löst baseras på De 120 dagarna i Sodom.

Det är den ena bilden, de Sade som pornografisk äckelförfattare vars verk är värda bålet eller giftskåpet. Det finns också en annan bild av de Sade. Slår man upp en litteraturhistorisk handbok som Ingemar Alguins Litteraturens historia i världen kan man läsa följande:

”Under 1900-talet har hans plågsamma avslöjanden om människans drifter kommit honom att framstå som en av upplysningsepokens främsta författare. [min kursiv]”

Den läsare som efter en sådan introduktion oförberedd kastar sig in i De 120 dagarna i Sodoms avföringsorgier kommer att få sig en överraskning. Men det kommer också läsaren av spekulativ våldsporrslitteratur som ger sig i kast med de Sade och mellan de explicita och detaljerade scenerna av driftsutlevelse finner existentiella filosofiska resonemang i sann upplysningsanda, om än tillspetsade i den absoluta frihetens namn.

De Sades författarskap är, liksom alla stora författarskap, för komplext för att kunna ringas in och förklaras i korta värderande utsagor. Det är därför, med viss reservation till den kräsmagade, som jag rekommenderar Vertigos svenska översättningar av markis de Sades epokgörande romaner.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.