Levde Shakespeare på 30-talet?

Varför utspelar sig Shakespeares dramer numera per definition i 1930-talsmiljö?  1995  kom en Engelsk/amerikansk filmatisering av Richard III som utspelade sig i 1930-talsmiljö och med sir Ian McKellen i huvudrollen. Då kändes greppet nydanande och fräscht.

När jag i höstas var på Dramaten och såg Lika för lika (measure for measure) var greppet inte nyskapande, men kändes likväl gångbart och charmigt.

I Dramatens nya uppsättning av McBeth kändes 1930-talsmiljön mest förlegat. Det verkar närmast som om 30-talsstuket blivit ett ideal inom svenska uppsättningar av Shakespeare,  applicerat på pjäserna mest för sakens skull snarare än att de tillför något till dramat.

Samma öde, att pjäserna i sig inte tycks duga, har August Strindbergs pjäser ofta rönt, varför det var en  befrielse att förra året se Uppsala Stadsteaters uppsättning av Dödsdansen med, hör och häpna,  scenografi efter Strindbergs egna anvisningar.

Som någon skrev: "Det mest nyskapande man kunde göra med Shakespeare idag vore att sätta upp pjäserna så troget originalet som möjligt."

Jag är på intet sätt emot experimenterande, tolkande och nyskapande, men jag är definitivt emot att man försöker ge sken av att vara originell och nyskapande när man i själva verket cementerar nya tråkiga schabolner, som den om 1930-talsshakespeare. Är inte själva styrkan hos dramatiker som Shakespeare och Strindberg att deras dramer äger en allmängiltighet som motstår tidens tand?

Slutligen vill jag bara beklaga det faktum att Börje Alstedts farsartade framträdande drog ner större applådåskor efter pjäsen än Reine Brynolfsons (30-talsmunderingen till trots) lysande instats som McBeth.

5 kommentarer

  1. Dagens teatersverige liknar i mångt och mycket ett ängsligt fältbiologkollektiv söndrat av politiskt korrekthet; man vet inte vad man vill och man har heller ingen aning om hur man skall uttrycka sig eller vad man skall förmedla.

    ”Nå, i mitt hjärta rådde ett slags strid,
    Och sömn kom ej; jag tyckte, jag låg sämre
    Än myterist i fotblack. Raskt med ens –
    Pris vare raskt beslut; ty väl se vi
    Att obetänksamhet kan hjälpa gott (…)”

  2. Just vad jag länge retat mig på. Min teori: Förutom att man i skitnödig ängslan håller sig till redan utprovade koncept, anser teatrarna att det är billigare att fixa till 30-talsdekor och dito kostymer än att bränna budgeten på att sy upp elisabetanska. Svamlet om ”relevans för nutidsmänniskan” är mest spel för gallerierna (om uttrycket tillåts.)

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.