Om liberalism och nationalism

I dag skriver jag i Jönköpings-Posten om liberalism och nationalism.

1899 var Verner von Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm. Ur denna liberala sammanslutning, med kampen för allmän och lika rösträtt på agendan, växte sedermera Liberala Samlingspartiet fram.

Samma år som Frisinnade Klubben grundades publicerade Heidenstam diktsviten Ett folk, som är ett glödande inlägg i rösträttskampen, med en liberal, nationalistisk underton. Diktsviten fick stort genomslag och kom även att uppskattas inom arbetarrörelsen, som delade liberalernas rösträttssträvanden. 1902 reciterade Hjalmar Branting en av dikterna, Medborgarsång i Riksdagens talarstol. Den första strofen lyder:

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
och icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.

 

Nationen och fosterländskheten var centrala teman hos dåtidens liberaler. Liberalismen och nationalismen hade gått hand i hand sedan den franska revolutionen och till exempel varit bidragande krafter bakom enandet av Italien och Tyskland. Att nationalism dykt upp i många andra och obehagligare tappningar senare förtar inte detta historiska faktum.

Jag skriver i Jönköpings-Posten om liberalism och nationstanken, med anledning av Per Svenssons artikel i Dagens Nyheters kulturdel.

eugene_delacroix_-_la_liberte_guidant_le_peuple