Inträdesföreläsning i Sällskapet Bellmans Minne
Sjöfartshuset i Stockholm, 4 februari 2017

karlfeldttaubebellman

Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.

Mitt akademiska intresse till trots är det som sångare och diktare jag känner starkast för Karlfeldt, som i mina ögon är den främste versmakaren på svenska språket, en uppfattning jag inte är ensam om, varför han också som ende författare postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Erik Axel Karlfeldt valdes in i Sällskapet Bellmans Minne 1920 och har som diktare en del gemensamt med såväl sällskapets föremål, Carl Michael Bellman själv, och en annan medlem av sällskapet, som tillsammans med de tidigare nämnda, spelat stor roll för mig som förebild och inspirationskälla, nämligen Evert Taube. Framförallt handlar det om känslan för klang och rytm.

Metrik är en vetenskap som sorgligt nog har fallit i skuggan inte bara hos den bredare allmänheten utan också inom det litteraturvetenskapliga fältet och hos poeterna. Trots att det alltjämt skrivs mycket lyrik som är både formbunden och rimmad – både som sångtexter och som estradpoesi – är studiet av dess rytmer och klanger sorgligt eftersatt. Visserligen kom för ett tiotal år sedan Eva Liljas stora översikt svensk Metrik, men något vidare intresse för frågan tycks den inte ha inspirerat.

När jag för mer än tio år sedan läste litteraturvetenskap i Uppsala förekom metrik över huvud taget endast som ett perifert inslag i grundkursens moment om den antika litteraturen. En kort genomgång av hexametern och ytterligare några versmått och sedan var metriken avklarad, för att aldrig återkomma, ens under läsningen av barockens strikt formbundna poesi.

Någon möjlighet att fördjupa sig i metriken gavs inte heller, inte ens bland institutionens digra utbud av läskurser, det vill säga kurser utan föreläsningar. Jag lyckades med hjälp av numera alltför tidigt bortgångne läraren Ulf Malm få institutionen att sätta samman en sådan läskurs. En litteraturlista med instuderingsfrågor och en tentamen upprättades. Jag vet inte om några studenter har valt denna läskurs efter mig, eller om den ens erbjuds längre efter att Ulf Malm gått bort, men när jag läste den var jag förmodligen den förste Uppsalastudenten på många år som läste en kurs i metrik vid den litteraturvetenskapliga institutionen.

Kunskaper i metrik är viktiga för förståelsen av hur Karlfeldts, men också Bellmans och Taubes diktning är uppbyggd. Alla tre inspirerades av såväl antikens som barockens intrikata verskonst, liksom den medeltida balladdiktningen.

När man skriver metrisk vers har man två rytmer att förhålla sig till: versens rytm och språkets rytm. Den skicklige rimsmeden, för att låna ett ord från Karlfeldt, får dessa rytmer att sammansmälta på ett sömlöst och närmast omärkligt sätt. Ett sätt att testa hur väl detta har lyckats är att skandera dikten, det vill säga läsa den taktfast efter metern. Tvingas man vid skanderandet att göra våld på ordens naturliga betoningar har man misslyckats (eller medvetet frångått) med att få rytmerna att sammansmälta.

För den som skriver vers till musik adderas ytterligare en rytm att förhålla sig till, nämligen melodins rytm, som inte nödvändigtvis sammanfaller med den metriska rytmen. En melodi som exakt överensstämmer med exempelvis jambisk pentameter riskerar att bli ganska enahanda. Den skicklige låtskrivaren lyckas få dessa tre rytmer, som så att säga ligger som lager ovanpå varandra, att sammansmälta.

Förmågan att få språkets rytm, versens rytm och melodins rytm att sammanfalla löper som en röd tråd mellan de tre skalderna. Den ende svenske diktare som jag kommer at tänka på som kommer i närheten av dem i det avseendet är Birger Sjöberg. Karlfeldt skrev visserligen inte själv sånger, men hans dikter är flitigt tonsatta, framförallt under 1900-talets första hälft, och det finns många vittnesuppgifter om hur han själv brukade gå och nynna på folkliga vismelodier när han tänkte ut sina dikter. Denna dikternas inneboende musikalitet var en av de egenskaper som gjorde att jag så snabbt tog till mig Karlfeldts diktning när jag först fått upp ögonen för den.

Karlfeldt var den av de stora 90-talispoeterna som jag upptäckte sist. Från skoltiden hade jag fått med mig uppfattningen att han var en tråkig och intetsägande poet. Det var en uppfattning jag fått via det urval av dikter som figurerade i grundskolans och gymnasiets antologier över svensk litteraturhistoria, där urvalet av äldre poesi i allmänhet var snävt och av nittiotalisterna i synnerhet.

Mitt intresse för Evert Taube och Bellman å ena sidan och för Heidenstam och Fröding å den andra gjorde emellertid att jag efterhand fick upp ögonen för Karlfeldt, vilken tycktes fungera som ett slags brygga mellan de litteraturhistoriska epokerna. Karlfeldt var lärjunge till Fröding och läromästare till Taube. Någonting måste han således ha haft att komma med, tänkte jag. På en bokrea för många år sedan nu köpte jag den inbundna utgåvan av Karlfeldts samlade dikter, som givits ut genom Karlfeldtsamfundets försorg, och sträckläste den från pärm till pärm. Sedan var jag fast.

Efter denna första genomläsning hade jag redan ett antal tonsättningar färdiga, så tydligt hade jag i mitt huvud förnummit melodier vid läsningen av Karlfeldts musikaliska vers. Flera av dessa första tonsättningar kom sedan med på skivan I Fridolins spår.

Min strävan ambition med tonsättningarna av Karlfeldts diktning, och av de övriga nittiotalisternas även för den delen, har varit att återbörda dem till den folkliga vistraditionen. Detta skiljer mina tonsättningar markant från de romanser av Peterson Berger och andra som man vanligtvis förknippar med Karlfeldt. Ingenting ont om Peterson-Bergers fantastiska musik, men de melodier Karlfeldt själv gnolade på när han frambesvärjde sitt drömda Dalarna under promenaderna vid sjön Opplimen i Sjugare by mellan Rättvik och Leksand var enligt vittnesmål av ett enklare slag.

När jag tillsammans med mitt band framförde tonsättningarna på Karlfeldtsamfundets vintermöte 2008 på Kungliga Musikaliska Akademin om Karlfeldts döttrar, Anna och Ulla, fram och berömde mina tonsättningar med orden ”Detta skulle pappa ha tyckt om”. En mer värmande kritik än så kan ingen tonsättare av en stor skalds diktning få.

Karlfeldt var, i likhet med Bellman, sin arkaiserande stil till trots en förnyare av svenska språket. Enligt Jöran Mjöberg bidrog Karlfeldt ensam, genom sina sex diktsamlingar till mer än 1100 nya ord till svenskan. Mestadels rör det sig om sammansatta ord, något som han kritiserades av Fröding för, eftersom dessa moderna konstruktioner bröt mot den ålderdomliga stilen. Idag, när flera av orden har integrerats i språket har vi svårt att skilja det ålderdomliga från det nyskapande i Karlfeldts diktning.

Ett av dessa sammansatta ord som Karlfeldt konstruerade var Tankesmedja. Bara en sådan sak!

Carl Michael Bellman var en förnyare av det svenska språket, inte minst genom sin förmåga att sammanfoga det talspråkliga med det poetiska. För en nutida läsare är det märkligt att uppleva hur mycket närmare Bellmans diktning känns vårt eget språkbruk än till exempel Lucidors blott ett sekel tidigare. På motsvarande sätt upplevs Karlfeldt, trots eller kanske tack vare sitt arkaiserande, som påfallande modern när man läser honom idag. Många av Frödings dikter upplevs just för att de mycket närmare förhåller sig till den samtid i vilken de tillkom, som nattståndna.

Karlfeldts teman är också i högre utsträckning än hans samtida diktarkollegor kretsande kring det eviga: livet, döden, kärleken, erotiken. Jöran Mjöberg visar i boken Många Maskers Man, hur en betydligt större del av Karlfeldts dikter än de övrigas, berör erotiska motiv, medan en betydligt mindre del handlar om sociala frågor.

För detta har Karlfeldt kritiserats av en ogin eftervärld, som menat att han vände sig bort från samhället och det politiska. Jag menar att denna kritik är orättvis, både därför att det inte nödvändigtvis är ett självändamål att poesin syfte skall vara politiskt, dels för att det i Karlfeldts fall inte heller stämmer. Karlfeldts ungdomsdiktning, det vill säga det som han skrev före den första diktsamlingen Vildmarks- och Kärleksvisor är starkt präglad av åttiotalets ideal av social realism. Det var det arbetande folkets tillvaro som skildrades, gärna i detalj.

Ett drag av detta finns kvar i debutdiktsamlingen, men har redan fått börja ge vika för Karlfeldts romantiska läggning. Det faktum att han från början tänkt döpa samlingen till Vildmarksrosor och kärleksvisor vittnar om det anslaget.

Den romantiska epok som 1890-talet innebar för den svenska litteraturen gjorde att Karlfeldt slapp ur den sociala realismens tvångströja och kunde mogna som den romantiska diktare han var.

Debutsamlingen innehåller dock ett flertal dikter med motiv hämtade ur landsbygdsbefolkningens vardag, inte minst den inledande dikten Fäderna.

Ja, här i det gamla Järnbärarland 
de bröto åker på älvens strand 
och malm ur gruvan bredvid. 
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus, 
de sutto som drottar i eget hus 
och togo sitt högtidsrus. 



Karlfeldts diktning skildrar en värld som håller på att gå förlorad, det gamla jordbrukssamhället och flera av dikterna skildrar modernitetens inbrott och raserande av gamla levnadsmönster och sociala strukturer. I vissa av dikterna kommer en djupt känd vrede till uttryck, som exempelvis i ”Till en jordförvärvare”:

Men den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av större art
än den som dräper män.

Gå annorstädes hän och driv
ditt spel till slemt förvärv
och skona markens gröna liv
för dina lustmord, järv!

 

Precis som Bellman, Sjöberg och Taube bygger Karlfeldt ett eget diktaruniversum med återkommande figurer. Karlfeldts drömda Dalarna är dock betydligt mer stiliserat än de övrigas. Figurerna ofta ganska platta och endimensionella, som karikatyrer, vilket också deras namn vittnar om: Maj i Munga, Pillman, Ollondal, Johan Krylbom. Precis som i Caspar David Friedrichs måleri är människorna statister, knappt urskiljbara, medan det omgivande landskapet framträder skarpt, om än i stiliserad och romantiserad form.

Medan Ulla Winbladh, korpral Mollberg och de andra hos Bellman, liksom Fritjof Andersson, Rönnerdahl och de övriga hos Taube beskrivs utförligt är Karlfeldts persongalleri undflyende. Ändå finns det något Bellmanianskt över vissa av de erotiskt laddade dikterna, som den om Maj i Munga.

 

Vackra Maj i Munga 
morgonfåhlar sjunga. 
Hvarför är ditt öga matt 
och ögonlocken tunga? 
Hvarför står du vaken, 
re’n då gryningsdraken 
lyfter röd ur dimmig natt 
sin vinge över taken?

 

I Vildmarks- och kärleksvisor ges en föraning av det diktaruniversum som skall få mer konkreta ramar i de två följande diktsamlingarna om alteregot Fridolin. Det är dock de mognare diktsamlingarna Flora och Pomona och Hösthorn som brukar framhållas av litteraturhistorikerna som Karlfeldts främsta verk.

Själv har jag dock fastnat för den samling han skrev mellan dessa och som sällan uppmärksammas i texter om Karlfeldt: Flora och Bellona. Flertalet av de dikter som jag har tonsatt har jag hämtat ur denna samling. Titeln är en anspelning på den föregående diktsamlingen Flora och Pomona, men höstgudinnan har fått ge plats åt krigsgudinnan. Kriget, det vill säga det första världskriget, kastar sin skugga över hela samlingen. Med världskriget och dess materialslag fick moderniteten konkret form, vilket kontrasterades mot det Dalarna som håller på att gå förlorat.

Starkast är kanske den långa dikten I Fridolins spår, som fått ge namn åt min skiva från 2008, som skildrar den åldrade Fridolin som återvänder till sin barndoms bygd och ser huset där han växt upp i ligga öde och förfallet. Också i den dikten skymtar kriget i bakgrunden:

 

Sjung, höstvind, sjung en jordsång
i märg- och orgelpipor!
Stäm upp en präktig bordsång
om älg, kalkon och ripor!
Han svarar med en mordsång
ur tidens liturgi
och störtar som en vild ulan
ett skövlat hus förbi.

 

Denna känsla av att någonting höll på att gå förlorat var Karlfeldt inte ensam om i sin samtid. Det var samma känsla som drev Anders Zorn att verka för bevarandet av den svenska spelmansmusiken, Gustaf Ankarcrona att stå upp för hemslöjden och Arthur Hazelius att samla byggnader och föremål från det svenska bondesamhället till museerna Skansen och Nordiska museet i Stockholm. Det fanns med andra ord en stor mottaglig publik för Karlfeldts vemodiga skildringar av en drömd värld dömd till undergång.

Att hävda att någon verkat i en brytningstid är en sliten klyscha eftersom nästan alla i något avseende har verkat i en brytningstid. Karlfeldt verkade verkligen i övergången från det gamla jordbrukssamhället till industrisamhället och från den litterära romantiken till den litterära modernismen.

För Evert Taube, som verkade efter detta paradigmskifte, var Karlfeldt den store förebilden, inte bara som diktare utan också som kulturpersonlighet. Att Taube såg upp till nittiotalistgenerationen är uppenbart när man läser hans självbiografiska prosa eller lyssnar på intervjuer, till exempel det radioprogram som givits ut på skiva under titeln ”Strömkarlen spelar”, där Taube beskriver hur han som mycket ung fick ta del av umgänget med akademisterna på Den Gyldene Freden.

Taubes ingång till denna krets var hans förlovning med Albert Engströms dotter Malin och Engström fungerade under dessa år som en mentor för den unge aspirerande konstnären och poeten. I skildringarna från Freden framgår med vilken respekt Karlfeldt betraktades. Karlfeldt är också den ende av nittiotalistermna som förärats en eget sång av Taube, Vals i Provence, där Taube med milt våld försöker foga in Karlfeldt i sitt eget diktaruniversum genom att likna honom vid de provencalska medeltidstrubadurerna som Taube själv inspirerades av:

 

Ett fikonträd på slaggströdd äng

och sotarn med sitt lod

det minner mig uti Provence

om Karlfeldts heta blod.

Det brann där oppi Dalarna

som eldat av bourgogne,

själv liknade han karlarna

här sunnanåt – en Dalarnas,

en senfödd bondesalarnas

Monsieur Bertrand de Born.

 

Det skulle gräma Taube hela hans liv att han inte skulle få gå i Karlfeldts fotspår och väljas in i Svenska Akademien. Taube var i många avseenden en nittiotalist som föddes för sent. När det litterära etablissemanget anammat modernismens ideal var nittiotalisternas romantiska hållning och arkaiserande tilltal hopplöst förlegat, ja nittiotalisterna blev rentav den måltavla som modernisterna riktade in sig på i sitt häcklande av det förgångna, kanske tydligast uttryckt i Pär Lagerkvists Ångest, som är en parafras på Karlfeldts Längtan heter min arvedel.

Hos den bredare allmänheten stod sig dock nittiotalisternas ideal starkare än hos den litterära eliten i den Svenska Akademien. Karlfeldt var förmodligen vår sista litterära personlighet som skulle åtnjuta både parnassens och folkets popularitet. När han dog 1931 förärades han hedersbetygelser som motsvarade en kunglighet. Ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade begravningsceremonin i Storkyrkan innan kistan fördes till Dalarna för gravsättning.

Evert Taube valdes aldrig in i den Svenska Akademien, men hans diktning, inspirerad av Karlfeldt och Bellman, åtnjuter ännu en popularitet som dagens akademister bara skulle kunna drömma om.