Hör furornas dova sorgemusik.

Trots att jag alldeles nyligen skrev ett inlägg om skogen, så har två av varandra oberoende händelser motiverat mig till att göra det på nytt.

För det första reste jag i helgen genom storslaget vackra skogsbygder i Norge och västra Värmland, som fick mig att än mer inse det fruktansvärda i den skövling som det extensiva skogsbruket i Sverige under 1900-talet inneburit. Som jag konstaterade i mitt tidigare inlägg har 96% av alla träd som är äldre än 150 år avverkats under det förra århundradet, och de flesta träd vi ser omkring oss är alltså mycket yngre än så. De skogslandskap som omger oss i Sverige idag har väldigt lite gemensamt med de skogar som Heidenstam och Karlfeldt och deras samtida strövade genom och skaldade om kring det förra sekelskiftet.

Dödar vi det naturliga skogslandskapet dödar vi någonting inom oss själva. Skogen är inte bara en naturtillgång som genom att avverkas och omvandlas till virke eller pappersmassa. Med risk för att börja låta i det allra flummigaste laget – något som jag avskyr, vill jag hävda att vilda skogar är en själslig tillgång, både för individer och för nationer. Därför var det fantastiskt att färdas genom det norska landskapet. Normännen lever gott på sin Nordsjöolja och lägger pengar på hög, och behöver därför inte begå samma övergrepp mot sitt land, som vi har gjort här i Sverige. Övergrepp vars sviter vi kommer att få leva med länge. Norrmännen kan skatta sig lyckliga som har så stora arealer orörd natur per capita. Att resa genom det norska skogslandskapet  var stundtals som att resa tillbaka i tiden.

Den andra händelse som motiverat mig till att ånyo skriva ett inlägg om skogen är att stiftelsen Ett klick för skogen, som jag propagerade för senast, plötsligt har fått slut på sponsorer. Därför vill jag uppmana alla med möjligheter eller kontakter att göra sitt yttersta för att stiftelsen ska kunna återuppta sin strävan att köpa upp och rädda Sveriges gammelskogar.

Liksom sist vill jag avrunda med ett stycke suggererande skogspoesi:

Här spökar vid pipande myggors dans
den tid, som före människan fanns.
Här grönska ormbunksskogarnas ättelägar.
Här hänga mossiga rullstensblock,
som tornats upp till cyklopiska väggar.
Här dyker kärrets förruttnande stock,
som ett sjövidunder till vattenbrynet
och skjuter i höjden det drypande trynet.
Reptillikt pansrade tallars rötter
stå våta i gyttjan som ödlefötter,
stå, fläkta ur jorden, som stora spindlar
vid ättestupan, där stigen svindlar.
Men stilla! En luden panna bräcker
de spröda kvistarnas nät och sträcker
förtorkade stubbar till markens ljung.
Det är älgen. Väldig och tung
som en mastodont han släcker
sin törst i kärret och skådar
med vilda ögon i bergets vägg,
och vattnet skvalar i silvertrådar
ur flåsande mule och raggigt skägg.

ur Verner von Heidenstams diktsvit Tiveden.

15 kommentarer

  1. Tack för besöket på min blogg 🙂
    Ska gå in och läsa din ordentligt.
    Har skummat lite och vill läsa mer känner jag.
    Nu tillåter dock inte tiden det tyvärr.

  2. Tack för besöket på min blogg… I’ll be back.. Men troligtvis när jag kommer hem från frankrike, för trots att det är intressant så tänker jag inte spendera semestern med att läsa bloggar =P

  3. Vi reste senaste helgen genom väldigt mycket skog – och till min glädje fanns där inte alls många kalhyggen, vill minnas att jag såg många fler för ca 20 år sen när jag var där rätt ofta.

    I vintras var jag nere i Småland och såg delar av Gudruns härjningar, och det var deprimerande!

  4. Bloggblad: kalhyggena är kanske inte de värsta platserna, snarare de planterade skogar där träden oavsett ålder är lika gamla, av samma art och står i räta rader, redo för nästa avverkning…

  5. Skogsavverkning är ibland vansinne, men det ger jobb bland unga! Där jag kommer ifrån finns det gammelskog som man inte frår hugga ner också, piffigt och fiffigt! Det är en del kalhyggen men där kan man ju plogga lingon sen 🙂

    föresten, gympakalsonger ÄR snuskigt! Det är därför jag jämt pikar honom för det.

  6. Även jag tackar för besöket på min blogg!

    Och du har rätt. Nyplanterade träd på snörräta rader, urk…Ordning och reda! Klara för att huggas av vid fötterna så snart de är stora nog.

    Måste ta mig till Norge nån gång för att även jag ska se detta med skogen.

  7. Manon: Ja, Norge är ännu till stora delar en tillflyktsort för oss som är trötta på energiskog och rätlinjig återplantering. Problemet med skogsbruk är ju att det tar århundraden att utplåna spåren efter mistag som begåtts, och ibland går det inte ens.

  8. Texten om Tiveden lockar mig att ta bilen dit och vandra. Bor ganska nära men är inte där och njuter av den storslagenhet som finns där. Tack!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.