En gammal man.

Tårta och paket till frukost, Beethovens Eroica i stereon, blommor på bordet och strålande solsken in genom fönstren! Hade det inte varit för att jag fortfarande dras med sviterna efter den senaste operationen hade det varit frågan om en perfekt inledning på en födelsedag. Trots en viss sordin får jag väl ändå säga att jag är tillfreds med firandet så här långt. Mer extravagant firande lär det bli framöver, idag är det den innersta kretsen som fröjdas.

Vad kan vara lämpligare vid en dylik bemärkelsedag än Karlfeldts bittert ironiska raljerande över åldrandet? Dikten nedan tonsatte jag till en kamrats födelsedag. Nu drabbar den mig själv istället!



En gammal man

En gammal man på kärleksvägen sedd,
han smyger fram, av ynglingar beledd:
»Adonis, du med blasten blekt och svedd,
hvar är den hulda myrtenbädden redd?»
En gammal man!
O sörjen alla dagar!
Kronos kör sitt spann
mot höstens gula hagar.
Han samlar med sin kvast
all vägens fallna skräp –
ett Venus-skärp som brast,
en ros från Floras släp;
och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat utan gagn,
då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn.

En gammal man på vingårdsvägen röjd,
sig själv till skam och ingen man till fröjd,
hans fordom tjurlikt stolta hals är böjd
som under vinträokets lätta slöjd.
En gammal man!
O sörjen alla dagar!
Vår lustgård prunkar grann,
men höst i löven klagar.
Där fordom göken satt
och sjöng gutår, gutår
skall ugglan flaxa matt
och ropa sorg och bår;
Och när vår trumpna fest är slut, hörs fyllekärrans hjul
Och för oss hem bland spruckna fat i Bacchi bakgårdsskjul.


Erik Axel Karlfeldt, Flora och Bellona 1918