På Svenska Dagbladets kultursida kan man idag läsa en lång intervju med författardebutanten Åsa Linderborg, sedan tidigare namnkunnig som historiker och debattör. Linderborg debuterade nyligen med romanen Mig äger ingen som handlar om hennes egen uppväxt i Västerås.
Romanen har fått väldigt fina recensioner och står i väntelistan här hemma hos mig. Förvisso i celebert sällskap – Per I. Gedins Heidenstambiografi från förra året står först på tur.
I intervjun berättar Linderborg att hon, samtidigt som hon gläds åt att hennes bok fått så fina recensioner så stör det henne att folk uppfattar det som att hon växt upp i misär. Att människor bortser från alla positiva aspekter av hennes barndom som enligt henne också framskymtar i boken. Jag förstår hennes frustration. Varför är det så att männsikor oftast bara kan hantera en aspekt av ett sammanstt fenomen: en människa är antingen lycklig eller olycklig, antingen lyckad eller misslyckad. Mer komplexa och sammansatta figurer måste tvingas in i endera mallen. Annars orkar man helt enkelt inte hantera dem.
Jag är också nyfiken på Linderborgs bok, men har alldeles för mycket kurslitteratur att plöja.