Bland de mest enerverande reaktionerna på min skada är den när folk menar att man ska vara tacksam eftersom "det kunde ju ha gått så mycket värre" och "du hade ju ändå tur i oturen". Dessa uttalanden levereras ofta av människor som egentligen är helt ointresserade av hur man mår och vad man har råkat ut för, som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.

Denna utbredda önskan från vissa delar av omgivningen att få trivialisera ens skada har jag fått bekräftad från andra som på ett eller annat sätt råkat illa ut. Folk vill höra att man är på bättringsvägen och är man inte det så låtsas de som att man är det i alla fall. För deras egen skull.

Att det ska vara så obegripligt för dessa människor att det enda som man som skadad begär av sin omgivning är att inte trivialisera det man råkat ut för. Det handlar inte om att visa medlidande eller att tassa runt på tå, bara att erkänna den skadades rätt att vara skadad. Det tycks emellertid vara för mycket för en del.

Det faktum att jag avskyr när folk som egentligen inte bryr sig slänger ur sig att "det kunde ju ha gått så mycket värre" betyder dock inte att jag själv aldrig reflekterar över att olyckan kunde ha resulterat i betydligt större skador än de jag ådrog mig.

Sådana tankar dyker naturligtvis upp när jag läser om Tobias Carolusson från Göteborg som ådrog sig hjärnskador i samband med en cykelolycka och nu tvingas gå om lågstadiet för att lära sig att räkna och skriva på nytt. Det hade mycket väl kunnat vara även mitt öde. Hjärnskadefrekvensen är hög i samband med trafikolyckor. Annan statistik ger vid handen att 90% av dem som slungas ut ur bilar i samband med olyckor bryter nacken.

Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.