När fan blir gammal blir han religiös

Döm om min förvåning när jag under avmätt ögnande av den rosa sportbilagan, vars vanligtvis tendentiösa material i vanliga fall inte brukar väcka några varmare känslor hos undertecknad, ramlar över en krönika av Lars Anrell – vars krönikor inte heller brukar höra till min favoritlektyr – och finner att det är något av det vettigaste jag har läst om fotbollskultur och sportjournalistik på länge.

Anrell har kommit till en viktig insikt. Han har kommit att inse att det sensationslystna frossandet i supporterkulturernas avigsidor inte är värdigt vare sig idrotten eller sportjournalistiken. För att citera Anrell:

"Vem bryr sig om några tjommar som beter sig illa på en fotbollsarena?"


Under ett Stockholmsderby är det många och heta känslor i omlopp. Tusentals människor vars största passion är klubben i deras hjärtan pendlar mellan hopp och förtvivlan. Av dessa drygt 30000 personer kanske ett femtiotal beter sig illa, så illa att det blir upp till rättsstaten att bestraffa dem.

Men är det rimligt att rapporteringen efter matchen skall fokusera på denna försvinnande minoritet och deras asociala beteende? Är det rimligt att domaren ska låta idiotin avgöra om matchen ska spelas vidare eller inte?

Åter Anrell:

"Hade jag varit domaren med de fula polisongerna på Råsunda hade jag ställt spelarna i mittcirkeln och låtit speakern meddela att matchklockan går ? sluta upp med ert beteende, era lallare, annars har de 90 minuterna snart gått. Tror kanske att de hade slutat kasta papper då.Om inte annat hade de andra på Norra Stå sett till det."

Anrell avslutar sin krönika med en råsop mot de sportjournalister som ägnar sig den typ av rapportering som vi såg prov på efter det senaste derbyt. Jag återger stycket i dess helhet:

"Men framförallt måste tidningar och tv sluta vara så förbannat fixerade vid våldet. De hämmade och nördiga pojkarna och flickorna på alla redaktionerna måste till slut inse att så här ser verkligheten ut.
Alla är inte snälla.
Fotboll är passion och ibland kan man inte styra den passionen.
Den största av alla passionerna är ett Stockholmsderby.
Jag undrar om det finns en enda svensk fotbollsjournalist i någorlunda ledande ställning som varit på ett derby och känt den krypande ångestpassionen komma.
Jag tror inte det.
Jag är ganska säker på att det inte är så.
Avgå. Avgå alla.
Släpp er sjukliga fixering vid våldet.
Eller skriv om nåt ni begriper. "


Sent ska syndaren vakna. Det är en viktig insikt Anrell har kommit till, låt oss hoppas att hans kollegor följer efter. På sätt och vis kanske det asociala läktarbeteendet kan minska i takt med rapporeringen om det, eftersom det då inte kommer att tillfredsställa bråkmakarnas exhibitionistiska behov.

Tack Anrell!

Mitt tidigare inlägg om derbyt

Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, SvD, DN, DN