När mörkret lägrar sig får man glädja sig åt de små ljudpunkter som trots allt finns kvar.
När förståsigpårna avfärdar betydelsen av irländarnas rungande nej till Lissabonfördraget (underförstått att vi kommer att få detta överstatliga projekt på halsen vare sig vi vill det eller inte), när de folkvalda går på tvärs med den befolkning de är satta att representera och röstar igenom avlyssningslagen, när ett ålderstiget svenskt fotbollslandslag blivit snöpligen utslagna ur Europamästerskapen av Ryssland, så har vi i alla fall midsommar kvar att glädjas åt.
Midsommar! Denna fruktbarhetsfest vars ursprung förlorar sig i hedniskt dunkel men som bestått i vårt medvetande genom seklernas gång är vår egentliga nationaldag. Låt oss för en liten stund tränga bort det faktum att vårt medbestämmande inskränks och vår personliga integritet kringskärs, allt i den demokratiska ordningens namn, och förlora oss i den nordiska sommaren.
Midsommardans i Rättvik av Kilian Zoll (1818-1860). Nationalmuseum.
Med hjälp av Whisky Sour och dans natten lång förträngdes både dyster övervakningslag och miserabel fotbollmatch och dagen efter var så jäkla dagen efter att det är först nu som verkligheten tränger på. Med besked.
Att klubbfotbollen kommer igång igen efter EM är också ett glädjeämne värt att ta vara på. 😉