I veckan deltog jag i den kulturpolitiska konferensen Folk och kultur i Eskilstuna, dit jag var inbuden för att diskutera förslaget om en statlig kulturkanon. Bland annat i en paneldiskussion med kulturminister Parisa Liljestrand (M), rektorn för Handelshögskolan i Stockholm Lars Strannegård, kulturutskottets ordförande Amanda Lind (MP) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar.
Frågan om en statlig ”kulturkanon”, det vill säga en av staten fastslagen lista över särskilt viktiga verk ur den svenska kulturhistorien dök först upp i den svenska debatten 2005, då den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström presenterade förslaget, inspirerad av den debatt, ”kulturkampen” som under samma tid pågick i Danmark.
Det danska förslaget utmynnade sedermera i en lista på 108 verk ur den danska kulturhistorien. I Sverige ebbade debatten ut, sannolikt för att någon större kulturkamp mellan kollektivistiska och frihetliga värderingar aldrig kom till stånd. Förslaget fick dock förnyad aktualitet efter valet 2022 i och med att ett sådant förslag ingick i Tidöavtalet, och nu har regeringen gett historikern Lars Trägårdh i uppdrag att leda arbetet med att ta fram en sådan.
Min egen uppfattning om kanonförslaget är att en lista av sådant slag som den som togs fram i Danmark inte kommer att göra någon större skillnad, men att en förnyad diskussion om kanon i en bredare bemärkelse kan innebära ett välkommet steg bort från den antropolgiska kultursyn som dominerat inom kulturpolitiken och skolundervisningen i ett halvsekel. Ett ökat fokus på framträdande verk ur kulturhistorien skulle kunna vara början till en uppvärdering av det humanistiska bildningsidealet och dessutom ha en utjämnande effekt avseende bildningsklyftan mellan de som kommer från högutbildade hem och de som inte gör det.
Även om jag inte är helt övertygad om nyttan med en statlig lista av det slag som man tog fram i Danmark så tycker jag att den kritik som riktats mot förslaget tangerar det löjligast gräns. En sådan lista kommer naturligtvis inte att inskränka den konstnärliga friheten eller yttrandefriheten iSverige, lika lite som den hargjort det i Danmark. De som tar till sådana argument är ofta de som motsätter sig kanon även i dess ursprungliga bemärkesle, eftersom de ogillar tanken på att vissa verk ur kulturhistorien är viktigare än andra.
De risker jag ser med framtagandet av en statlig kulturkanon är att den riskerar att bli alltför formad av samtidens trender och uppfattningar, vilket riskerar att göra den politiserad och irrelevant. Lars Trägårdh är förvisso en kunnig och intressant person, men när jag lyssnar på vad han hittills haft att säga om uppdraget blir jag orolig för att han kommer att klamra sig fast vid den antropolgiska kultursynen, vilket sannolikt innebär att han kommer att famna för brett och riskerar att hela kanonprojektet förfelar sitt syfte.
Jag tycker att det är synd att Svenska Akademien inte tog på sig detta uppdrag, eftersom de är en av få institutioner i kultursverige med både kompetensen, trovärdigheten och egen gravitation nogatt genomföra det med integritet.
Hursomhelst ska det bli intressant att följa projektet och jag välkomnar ett ökat intresse för kulturhistorien och läsning av klassikerna. Oavsett vad man tycker om det konkreta förslaget borde vi kunna vara eniga om att Sveriges stora prolem inte är att det läses för många klassiker.
Jag medverkade också i SVT Kulturnyheterna och kommenterade förslaget: https://www.svt.se/kultur/utmarkt-eller-otroligt-problematiskt-det-tycker-deltagarna-om-en-svensk-kulturkanon
