Om Evert Taube skulle ha levat idag hade han blivit 121 år gammal. Det hade naturligtvis varit fullständigt orimligt, men det är ett inte ovanligt sätt att inleda en krönika om en avliden persons födelsedag. Evert Taube gick inte bort tragiskt i förtid som många av hans trubadurkollegor gjort genom århundradena. Han blev 86 år gammal och gick bort, älskad av ett helt folk om än aldrig erkänd av det kulturetablissemang han hela sitt liv kämpade för att få tillhöra.
Dan Andersson blev bara 32 år gammal, ihjälgasad som han blev på ett hotellrum i Stockholm. Cornelis Vreeswijk blev bara femtio, sargad av diabetes och ett hårt liv. Taubes bortgång bekräftar inte myten om den lidande konstnären på gravens bredd, han förunnades ett långt och rikt liv, under vilket han dock förmodligen levde konstnärsmyten mer än någon annan under 1900-talet, med undantag möjligtvis för Verner von Heidenstam.
Taube är en av de största inom svensk vistradition och ett konstnärligt geni också med internationella mått mätt. Liksom Carl Michael Bellman gjorde under den Gustavianska eran och Cornelis Vreeswijk under 60- och 70-talen kom han att förändra vismusiken på ett sådant sätt att den aldrig mer skulle bli sig lik. Genom att föra in samtida populärmusik och traditioner från andra delar av världen sattes en ny standard för hur ”traditionell” svensk vismusik låter. Vem hade före Evert Taube kallat en tango som ”Stockholmsmelodi” för svensk visa?
Storheten hos såväl Taube som Bellman och Cornelis består i en förmåga att förvalta och utveckla den episka lyriska traditionen i texterna, samtidigt som han var lyhörd för samtidens tongångar såväl musikaliskt som i ämnesvalen. Någon trendkänslig vindflöjel var Taube emellertid inte. Snarare tvärtom, enligt det modernistiska etablissemang vars kultursyn lade sig som en våt filt över Sverige på 40- och 50-talen och som alltjämt spökar i bedömningarna av vad som är fin- och fulkultur, var Taubes sånger och dikter hopplöst otidsenliga. Modernisterna hade inte rum för en traditionalist som Taube!
Men Taube var ingen bakåtsträvare som vårdade ett musealt kulturarv. Han rörde sig i kraft av sin kunskap och sin fantastiska känsla för stil, rytm och meter mellan århundradena. Som en sann traditionalist utvecklade han traditionen, öste ur dess rika brunn av gjorda erfarenheter, och gjorde den angelägen för sin samtid. Att han lyckades är uppenbart. Han kanske inte gick hem hos ett trångsynt kulturetablissemang (endast Gunnar Ekelöf stod upp och försvarade honom bland modernisterna när det blåste snålt), men väl hos de breda folklagren. Och då var Taube sannerligen ingen ytlig schlagermakare, utan ett djupt beläst, medveten och hantverksskicklig poet och sångare. Däri ligger den tidlöse trubadurens storhet.
När detta skrivs sitter jag på tåget mot Taubes födelsestad Göteborg, där han visserligen inte bodde mer än några månader av sitt liv, men som förstått att förvalta minnet av sin store son bättre än Stockholm, den stad Taube gjorde till sin mer än någon annan, förstått att göra. Jag är på väg ner för att göra en konsert och dra mitt lilla blygsamma strå till den stack som Taube och andra hjältar byggt genom århundradena.