Den tomma provokationens estetik

Den institutionella konstteorin har kommit till vägs ände. Den gör i ett bekvämt cirkelresonemang gällande att konst är det som konstetablissemanget väljer att kalla för konst, varken mer eller mindre. Vad som helst kan således vara konst, bara man får rätt person på rätt position att erkänna det. Vad som var en spännande tankelek i början av 1900-rtalet, då Marcel Duchamps ställde ut sina readymades, cementerades snabbt till en ideologisk tvångströja. Ut mönstrades kvalitet, hantverksskicklighet, skönhet och kunskap, i dess ställe placerades nätverkande, inställsamhet och anpassningsbarhet.

På samma sätt som humanistsikt forskning undergrävts och gjorts irrelevant för det stora flertalet av kraven på publicering i internationella tidskrifter, har konsten blivet en angelägenhet för ett litet elitistiskt (utan att på något sätt utgöra en elit i kvalitativ mening) kotteri. Mediegenomslaget har varit den kvantifierbara enhet efter vilken samtidskonstnärerna värderats, varför provokationen blivit ett självändamål.

Den konstnärliga provokationen, som förr stundom tjusade stundom förfärade en bigott borgerlighet, har idag i stort sett spelat ut sin roll. Få svenskar blir på allvar provocerade av konstverk idag, hur vulgära eller osmakliga de än är. När Anna Odell och Magnus Gustafsson upprörde människor med sina avslutningsprojekt 2008 var det knappast, så som de unga konstnärerna själva ville få det till, deras budskap som rörde upp känslor.

Folk blev helt enkelt förbannade för att meningslösa provokationer tilläts kosta skattebetalarna hundratusentals kronor. Få torde ha blivit upprörda om Odell spelat mentalsjuk utan att belasta den offentliga vården, eller skrivit en kritisk roman eller ett granskande reportage om vad hon anser vara brister i mentalsjukvården. Få skulle heller ha upprörts om Gustafsson köpt en egen tunnelbanevagn som han vandaliserat.

Nu har emellertid Konstfack satt ner foten. Visa av erfarenheterna från 2008 vill man inte låta ytterligare en kvasiintellektuell ligist stoltsera med kriminella handlingar som avslutningsarbete, med någon vag maktstrukturanalys kryddat emd lite klassperspektiv som förevändning. Förmodligen känner man på sig att såväl allmänhetens som etablissemangets förståelse för den verksamhet som bedrivs vid konstfack skulle undergrävas ytterligare av ännu en debatt som den som följde på Odells och Gustafssons framfart. Eller kanske är det helt enkelt för att åverkan den här gången gjorts på Konstfacks egen inredning. Den tomma provokationen är tydligen bara intressant när kostnaderna drabbar någon annan.

Att det fortfarande går att provocera med konst visar emellertid den institutionella konstteorins främste banerförare i vårt land, Lars Vilks, med all önskvärd tydlighet. Radikala islamister och vänsterdebattörer har sprungit benen av sig för att få offra yttrandefriheten på den politiska korrekthetens altare. Intressant att notera är emellertid att Vilks fått söka en grupp utanför det västerländska demokratiskt liberala paradigmet för att hitta några som fortfarande blir djupt provocerade av konstverk.

I takt med att de islamistiska rörelserna tvingas till reträtt i stora delar av världen kommer också den typ av provocerande konst som testar yttrandefrihetens oskrivna gränser att bli irrelevant. Kanske är det dags för konstakademier och konstnärer att fundera över sin framtida roll i samhället och kulturen, bortom den tomma provokationen, efter den institutionella konstteorins sekellånga parentes.

6 kommentarer

  1. Det räcker med lite naket för att få vissa att gå i taket som på Nationalmuseums utställning ”Lust och Last”. Den var inte försedd med lämpligt genusperspektiv, sades det.

    Har du något belägg för att ”islamistiska rörelser kommer att tvingas till reträtt”?

    1. Jag är optimistisk inför den demokratiska utvecklingen i mellanöstern. Islamismen kommer att betraktas som en historisk parentes i arabvärlden på samma sätt som kommunismen.

      1. Nja, med ”hjältar” som Vilks så kommer den nog snarare att breda ut sig. Finns inga som hjälper varandra så väl som rasister och terrorister. De föder varandra…

  2. Jag hoppas att du skämtar… visst, det var jätteduktigt av Vilks att reta upp hela den muslimska världen genom att förolämpa deras profet. Hurra, vilken konst!
    Vilks är bara en tramspelle som suktar efter uppmärksamhet.

    Att utveckla befintlig konst som den här mannen gjort tycker jag var bra. Inte minst med tanke på att han gjorde det på konstfack, där de skall utveckla konst. De borde vara glada över att deras stela kopia av afroditestatyn blev utvecklad till något nytt. Det är ju bara tramsigt att en konsthögskola inte har riktiga verk i foaljen utan bara skitta kopior.

  3. Kalle, jag gick ut konstfack iår, jag är inte imponerad av Yonas Millares ”verk”, det tror jag knappt någon på hela skolan var. förutom vänner och bekanta.

Lämna ett svar till Stefan Lundin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.