Jag är ingen större fan av rökning. Faktum är att jag direkt ogillar rökning. Jag tycker att det är ofräscht, ohälsosamt, ointelligent. Jag förstår inte alls Verner von Heidenstam som tyckte att en kvinna med en cigarett var det mest sensuella av allt. Själv tycker jag mest att en kvinna med en cigarett luktar illa. Som tur är, står det mig fritt att välja om jag ska röka eller inte, liksom dets tår mig fritt att välja om jag ska umgås med rökare eller inte.
Vår vardag är fylld av ohälsosamma beteendemönster. Vi dricker alkohol som förstör levern och läsk som förstör tänderna, vi äter snabbmat som gör oss feta och korkar igen blodkärlen. Vi sitter i oergonomiska ställningar framför datorer hela dagarna. Vi sover för lite. Av alla dessa osunda beteenden har emellertid rökningen fått en särställning – all vår ångest skall kanaliseras genom angrepp på tobaksindustrin, en industri som år för år får se sin verksamhet kringskäras av mer och mer bisarra regleringar, sprungna ur politikers iver att måna om vår hälsa.
Nu står Australien i begrepp att införa en lag som stipulerar att alla cigarettpaket skall se likadana ut, oavsett märke. Detta för att göra produkten mindre attraktiv för konsumenterna. Tobaksbolagen är naturligtvis oroliga, inte för den minskade försäljningen i Australien, utan för eventuella spridningseffekter till andra länder, så som skedde efter att Kalifornien införde rökförbud på offentliga platser.
Politikers månande om vår hälsa grundar sig i en nedlåtande och paternalistisk syn på medborgarna. Varför ska tobaksbolagens marknadsföringsmöjligheter inskränkas? Det är knappas någon som inte vet vilka skadliga effekter rökningen medför. De som trots detta väljer att offra både sina pengar och sin hälsa på den flyktiga njutningen av ett halsbloss gör det av fri vilja medveten om konsekvenserna.
Nu invänder naturligtvis anti rökningsmobben att det blir det allmänna som får bära kostnaderna för den ökade ohälsa som rökningen medför och att det därför ligger i det allmännas intresse att stävja orsakerna. Nåväl, i så fall borde man i konsekvensens namn tillämpa samma drakoniska lagar på alkohol, godis, snabbmat, dåliga kontorsstolar underlåtenhet att motionera och så vidare. När Uppsalas centerpartistiska kommunalråd Stefan Hanna häromåret föreslog en särskild fettskatt blev han närmast lynchad i de sociala medierna. Skillnaden mot de bisarra lagar som riktar sig mot rökare är emellertid hårfin. Varför ska den enes självvalda osunda beteende straffas när den andres inte gör det?
Jag gillar inte rökning, men jag tycker att det borde vara upp till den enskilde att avgöra huruvida han eller hon vill ägna sig åt denna destruktiva aktivitet. Tobaksbolagens enda förbrytelse är att de ger folk vad folk vill ha, precis som snabbmatskedjorna och vintillverkarna. Det är inte politikens uppgift att tala om för oss hur vi ska behandla våra egna kroppar.