Det var med vemod men också en känsla av tillförsikt som jag begav mig till Solna för AIK:s sista hemmaderby på Råsunda stadion någonsin. Även om jag på intet sätt tog en seger för given kändes det ganska osannolikt att Djurgården skulle plocka hem segern i kvällens match. Därför kändes det extra bittert att stundtals få se Gnaget utspelade av lillebror.
Det berodde emellertid inte på att DIF presterade något lysande spel. Sanningen att säga så var det riktigt, riktigt dålig allsvensk fotboll som spelades på Råsunda ikväll. Jag kan inte begripa varför AIK skall krångla till varje given situation så till den milda grad, eller varför man hellre tycks vilja hålla bollen i mittfältet än spela den fram emot mål. Djurgården kompenserade i viss mån AIK:s uddlösa spel genom ett välkommet självmål.
Glädjen över denna DIF-fadäs grumlades emellertid snart efter ett felaktigt bortdömt AIK-mål som hade kunnat göra det sista hemmaderbyt till en tillställning att fira och minnas. Istället blev det två besvikna supporterskaror som åt varsitt håll lämnade Råsundastadion i den ljumma majkvällen. Domarhaveriet hade kunnat förebyggas om stofilerna i förbundet tagit sig i kragen och infört målkameror vid allsvenska matcher. Det ska inte vara en fråga om godtycke från domarens sida huruvida ett mål ska räknas eller inte. Antingen är bollen inne eller så är den inte inne.
Vad AIK ska göra åt sitt haltande spel är en svårare fråga. Jag tröstar mig emellertid med att vi alltjämt är obesegrade i allsvenskan 2012. Alltid nåt.
Inramningen av matchen höll betydligt högre klass än spelet på planen och fick mig att känna mig verkligt stolt över att vara en del av den supporterkultur som helt och hållet är fansens eget verk. Utan de sjungande supportrarna och de hårt arbetande tifogrupperna hade svensk elitfotboll inte varit mycket att hurra för. Det visade kvällens tillställning på Råsunda med all önskvärd tydlighet.