I dag publiceras första delen i min artikelserie om kulturpolitik i Hälsingetidningarna. Under fem veckor framöver kommer jag att skriva om kulturpolitikens historia, dess ideologiska utgångspunkter och dess eventuella framtid. I den första delen skriver jag om den anakronistiska användningen av begreppet kulturpolitik och att det politikområde som idag tas för givet och i den samtida debatten stundtals framställs som närmast en förutsättning för demokratin och de öppna samhället, i själva verket är en produkt av sjuttiotalet och dess långt gångna radikalism vars uttryck vi på de flesta andra politikområden velat avlägsna oss.
Men eftersom kulturpolitikens framväxt som politikområde hänger samman med begreppets framväxt är det svårt att föreställa sig en annan typ av politik på kulturens område än den redan etablerade. Detta i kombination med att kulturpolitiken främst rör tekniska aspekter av den del av kultursektorn som finansieras helt eller delvis med offentliga medel har medfört att den kulturpolitiska debatten kommit att bli en angelägenhet för de närmast sörjande. Få utanför systemet orkar eller har lust att sätta sig in i alla de teknikaliteten som krävs för att kunna föra den inomkulturpolitiska debatten på en meningsfull nivå. Detta gör också att det är enkelt för de på insidan att avfärda systemets kritiker som okunniga.
För politikerna innebär detta en obekväm sits. När socialdemokraterna på 70-talet köpte stora delar av kulturlivets lojalitet genom att kraftigt expandera den offentliga kulturbudgeten skapade de problem för kommande generationer politiker, ety den som vill ändra på något inom det rådande systemet, till exempel flytta medel från en budgetpost till en annan eller kräva att en institution som finansierats av det allmänna i årtionden skall redovisa vad man gör för pengarna, ofelbart råkar ut för en kritikstorm av närmast bibliska dimensioner, vilket till exempel Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt fått erfara.
Till skillnad från intressenterna på andra politikområden har nämligen kulturlivets representanter tillgång till såväl mediala so kulturella plattformar samt ett språkbruk av det mustigare slaget. Därför kan indragna anslag till en källarteater beskrivas i så starka termer som ett hot mot demokratin, mot yttrandefriheten, ja mot självaste människovärdet. Dess utfall underlättas givetvis av att kulturlivets företrädare dessutom åtnjuter en betydligt större popularitet än exempelvis poliser, militärer eller andra representanter för den offentliga sektorn som ofta drabbats av betydligt mer styvmoderlig behandling än kulturlivet, men sällan åtnjuter samma mediala genomslag.