Igår besökte jag den (sedan förra säsongen) nya fotbollsarenan i Gävle, Gavlevallen, som kommunen låtit uppföra bredvid Gavlerinken och Gävletravet i något som närmast kan liknas vid en b-version av den Göteborgska uppvisningen i misslyckad stadsplanering: evenemangsstråket. Stora, vederstyggliga arenor placerade i en klump. I Göteborg har man placerat dem mitt i stan, i Gävle har man lagt dem ute i skogen.
Visst finns det en del positivt att säga om Gavlevallen: det är en tajt, liten fotbollsarena, med tak över alla läktare och god sikt mot planen från alla sidor. Men där tar också det positiva slut.
Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att man övergivit anrika Strömvallen, en av landets charmigaste arenor, för detta. Strömvallen, inbäddad i grönska, alldeles invid den glittrande Gavleån, på bekvämt gångavstånd från stadskärnan, centralstationen och alla restauranger och krogar har övergivits för en barack i en artificiell stadsdel av baracker, utanför staden, utan nöjesliv och dit man måste åka kollektivt eller taxi om man inte har egen bil.
Utöver det stadsplaneringsmässiga haveriet och det opraktiska läget utanför stan är dock det mest stötande den totala bristen på charm. Hur kommer det sig att man kunde bygga vackra idrottsarenor på 1920-talet men inte idag? Sverige var fattigare på den tiden, byggande var dyrare, ändå blev resultatet en ögonfägnad som totalt lyser med sin frånvaro idag.
Vad är det för fel i beställarledet, det vill säga de kommungubbar som frikostigt häller kommuninvånarnas pengar i byggbolagens fickor, som gör att dagens nöjespalats och sportarenor ser ofärdiga ut när de står klara? Nakna, obehandlade betongytor, som inte ger intrycket av medveten design utan helt enkelt bara ser ofärdiga ut. Korrugerad plåt. Synliga nitar. Sprickor, små skavanker. Fuskbyggen. Det är likadant överallt, inte bara på Gavlevallen. I Gävles fall gör det dock extra ont eftersom man, precis som i Kalmar, hade en av landets vackrast belägna fotbollsarenor.
En gång i världen betraktades idrottsanläggningar som monumentalbyggnader: det var platser där många människor skulle samlas och förknippas med positiva upplevelser och skulle därför få en praktfull utformning och en framskjuten placering. Idag resonerar stadsplanerarna tvärtom. Fotbollsarenor liksom shoppinggallerior betraktas som industrier för konsumtion (av ”upplevelser” eller varor) och utformas därför symptomatiskt som industribyggnader, placerade i industriområden i städernas utkant.
Det är tydligen så vi skall leva: shopping och underhållning i industriell skala, där massorna skall vallas genom köplador på sin väg till ”multieventarenor”. Det har skett en ideologisk förskjutning där politiker (i alla partier) tagit ställning för en utformning av våra offentliga miljöer och en livsstil som få egentligen efterfrågat och som inte har varit föremål för någon seriös debatt. Galleriasamhället har närmast framställts som något oundvikligt, något som, med arkitekterns favoritfras, ”speglar sin tid”.
Varför finner vi oss i detta? Varför låter vi de miljöer där vi skall tillbringa vår fritid, umgås och spendera våra pengar, utformas som själlösa industrilokaler? Varför låter vi oss bussas ut till städernas utkanter för att handla eller gå på fotboll?
Varför låter vi stadskärnorna dräneras på handel och nöjesliv för att politiker och byråkrater, i skön förening med stora byggbolag och butikskedjor, vill höja markvärdet i perifera industriområden genom att lägga köplador och multieventarenor där?
När jag ser den nakna, obehandlade betongen och den korrugerade plåten, tänker jag att vi har slutat att leva i en kultur. Det här är något annat. Jag vet inte ens om det kan kallas för civilisation.