Igår besökte jag en biografsalong för att se En obekväm sanning (An inconvenient truth) – filmen om Al Gores engagemang i kampen mot den miljöförstöring som lett till och fortfarande leder till de pågående klimatförändringarna.
Om man följt diskussionerna kring klimatfrågan en tid så är det inte särskilt mycket ny information man får sig till livs i En obekväm sanning. Däremot får man fakta och statistik presenterade på ett mycket konkret och övertygande sätt. Även om man sedan tidigare varit medveten om de processer som pågår, blir det i filmen smärtsamt uppenbart vilken omfattning det rör sig om och hur snabbt utvecklingen sker.
För er som inte sett En obekväm sanning kan jag i korthet säga att den är uppbyggd kring ett föredrag som Al Gore, demokraternas forne presidentkandidat (som till följd av ett utslag i högsta domstolen efter ett oklart valresultat besegrades av den nuvarande presidenten Bush) håller med hjälp av ett bildspel. Gore reser världen över med sitt föredrag i hopp om att väcka människors medvetenhet inför den problematik som klimatfrågan utgör. Dokumentärfilmen är ett led i samma folkbildningsprojekt.
Men detta är mer än ett folkbildningsprojekt – detta är en fråga som är direkt avgörande för alla nu levande och kommande generationer människors framtid. Precis som Gore lyfter fram råder det ingen tveksamhet i vetenskapliga kretsar om klimatförändringarnas orsaker, omfattning och konsekvenser. Osäkerheten sprids istället av ekonomiskt starka lobbyorganisationer och har fått ett enormt genomslag i den populära pressen.
Ekonomiska intressen som gynnas av att åtgärder inte vidtas mot klimatförändringarna lägger ut dimridåer för att hindra gemene man att öppna ögonen för vår tids, ja kanske historiens viktigaste fråga.
Som sagt. För den som redan är insatt i klimatproblematiken innehöll inte En obekväm sanning särskilt mycket ny matnyttig information. Däremot lyfte den fram tillräckligt många plågsamt tydliga exempel som konkretiserade den annars kanske ganska abstrakt upplevda klimatproblematiken. Bilder från Kilimanjaros välkända snöklädda topp – nu nästan helt bar, eller från bortsmälta glaciärer världen över. Eller flygbilder från den nu borttorkade Tchadsjön – tidigare Afrikas största sjö. Exemplen var talrika och skrämmande.
För en svensk åskådare innebar den tydligt amerikanska vinklingen ett uppenbart minus. Samtidigt är vinkeln begriplig – USA är den enskilda nation som bidrar mest till de processer som underhåller klimatskiftet – ja mer än de flesta andra länder på jorden tillsammans – och USA är dessutom det land som är mest ovilligt att ändra sina vanor. Därför är också den amerikanska opinionen den viktigaste att väcka i dessa frågor.
Samtidigt som det tydliga amerikanska perspektivet ibland kan sticka i ögonen på en europé så är det glädjande att se att En obekväm sanning inte hemfaller åt den vulgäramerikanska typ av opinionsbildning som till exempel Michael Moore ägnar sig åt. Gore känns hela tiden övertygande, allvarlig och seriös i sitt engagemang i klimatfrågan.
Oavsett om ni redan är medvetna om klimatproblematiken sedan länge, om ni nyss blivit uppmärksammade på den eller om ni tillhör det stora flertal som dagligen väljer att stoppa huvudet i sanden så tycker jag att ni ska gå och se En obekväm sanning. Den är tänkvärd.
Läs mer om filmen och klimatproblematiken här.
Måste ta och kolla in den där filmen. En film som man hoppas att många går och ser, och så skippar man den själv – det håller ju inte. Helt sant annars att man kan bli lite trött på Mr Moore, det finns många verktyg i skjulet som är betydligt skarpare än han. Men jag ser ändå hellre att han finns än tvärtom. Bättre att folk kollar ”Roger & Me” än ”Da Vinci Koden”. Lixom.
Herlock: Helt sant. Å adra sidan tror jag inte att det är samma publik som beser Moores opus som Da Vincikoden.
I sådana världsliga frågor känner man sig liten för att göra storverk. Jag kanske ska bli miljöaktivist istället och börja med familjen, släkten och vännerna.. så sprider det som ringar på vatten. Lite funderingar medan jag dricker morgonkaffet.
Tror också att det är en film som många (alla!?) borde se. Tyvärr är det väl som du säger: alldeles för många stoppar huvudet i sanden.
Och alldeles för många av de som VILL göra något, tror att de inte kan, eller att det lilla de gör inte hjälper.
Från det ena till det andra:
Hur mår DU nu?
Kram
Jag måste verkligen ta och se filmen! Men bara genoma att se på all den uppmärksamhet som Gore har lyckats väcka hos amerikanerna så måste jag erkänna att jag är imponerad, det är inte många som lyckas väcka den minsta debatt där, hur mycket de än försöker!
DN skriver dessutom idag om en brittisk rapport om hur framtiden kommer att te sig om vi inte tar klimatfrågorna på allvar. Det är snudd på att filmen ”En obekväm sanning” borde vara obligatorisk fortbildning för alla oss medelålders som vant oss vid en livsstil som är rent miljöfientlig. Det är medelåldern som sitter vid makten, menar jag.
L A Andersson… varför visas inte den filmen i TV på ALLA kanalerna samtidigt… så ingen kommer undan? VI är ju orsak till alla problem, enkelt sagt. Och varför känns det så hopplöst att försöka göra det lilla för jorden, när inte ens egna barn tagit in mors rekommendationer… jag fortsätter men önskar människor förstod vad de håller på med FÖRE DET ÄR FÖR SENT???
Och även jag undrar… HUR MÅR DU NU FÖR TIDEN…
DU-ÄR-DUKTIG-INFORMATÖR-I-ORD-OCH-SKRIFT-KRAM 🙂
Vi tycks alla vara rörande överens om filmens relevans och frågans höga angelägenhetsgrad. Hoppas att ringarna på vattnet vidgar sig.
Med all respekt, så betyder allt som oftast en rörande enighet att man har helt fel.
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1326
http://www.canadafreepress.com/2006/harris061206.htm
http://www.crichton-official.com/speeches/index.html (läs t ex ”The Impossibility of Prediction”)
Jag är ingen klimatolog, så jag kan bara läsa och jämföra. Vad förefaller mest troligt?
Fredrik: Vad som förefaller mest troligt är att de forskare som talar å miljöorganisationernas vägnar har en hållbar utveckling för ögonen medan de som lobbar för industrin har helt andra intressen i klimatfrågan.
Lars: Är det inte argumenten man bör väga och inte debattörernas respektive löner?
Gore sade nånting klokt i filmen:
”It is difficult to get a man to understand something when his salary depends upon his not understanding it.”
Det är sant, men kan vändas åt båda hållen. Är det inte så att miljöorganisationernas politiska och ekonomiska stöd är direkt beroende av hur allvarligt man lyckas uppmåla ”klimathotet”?
Fredrik: Jag syftar inte på de enskilda debattörernas löner utan på de intressen de företräder i stort. Det är sorgigt att se dig avfärda klimatfrågan på detta lättsinniga sätt.
”Jag syftar inte på de enskilda debattörernas löner utan på de intressen de företräder i stort.”
Det gjorde jag med. Om det är något man kan lära av tidigare rörelser så är det att de uteslutande företräder sina egna intressen. Misstror vi alla måste vi istället lyssna till argument.
”Det är sorgigt att se dig avfärda klimatfrågan på detta lättsinniga sätt.”
Jag tycker klimatfrågan är viktig och intressant. Det jag vill avfärda är den trendiga status miljörörelsen fått, den helhjärtade och nyanslösa iver med vilken miljövänstern griper tillfället att kritisera marknadsekonomi som sådan, och framför allt det politisk korrekta tvånget att skandera mantran som ”hållbar utveckling”, eller ”miljöansvar”. I Sverige påminner det hela alltför tydligt om hur feminismen för några år sedan blev nästintill statsreligion. Här i Finland tar Hufvudstadsbladet mer än gärna in insändare där man talar nödvändigheten i att upprätta en ”biologisk och ekologisk diktatur”. Allt detta skrämmer mig mer än någon domedagsprofetia om hur miljön ser ut om hundra år.
Jag gillar vindkraftverk och solenergi. Jag komposterar gärna. Vad jag ogillar är tvång, hysteri och osanningar.
Fredrik: Det är på sitt sätt olyckligt att detta plötsliga fokus på klimatfrågan – vars orsaker och konsekvenser varit kända sedan över trettio år tillbaka utan att man vidtagit åtgärder – tagit sig uttryck som påminner om masshyster (läs mitt inlägg om Aftonbladets kampanjande). Det är dock bra mycket bättre att den röner denna form av uppmärksamhet än att vi fortsätter stoppa huvudena i sanden.
Att en ekonomiskt stark olje- och transportlobby i över trettio år lyckats hålla frågan borta från dagordningen är illa nog.
Att nu anklaga miljörörelsen för att göra sina insatser i vinstsyfte eller att påstå att det plötsliga genomslaget för en forskaropinion som varnat och varnat sedan sjuttiotalet ska vara misstänkt bara på grund av att den är överens känns oerhört märkligt.
Jag förstår att en nybliven liberal vill sälla sig till de sina – men samtidigt understryka att detta inte är en fråga om höger och vänster.
Att fri företagsamhet och hämningslöst utsugande av jordens resurser skulle stå i något slags motsatsförhållande har jag svårt att se.
Det handlar om att låta besluten präglas av långsiktighet i styrelserummen såväl som på de politiska instanserna.
Tidigare var Sovjetunionen den enskilt största miljöboven – idag är det Förenta staterna. Detta är alltså ingen fråga om ägandeförhållanden. Detta är mycket viktigare än så.
”Att en ekonomiskt stark olje- och transportlobby i över trettio år lyckats hålla frågan borta från dagordningen är illa nog.”
Vilken fråga? Frågan om global uppvärmning är relativt ny. För trettio år sedan var man ju till och oroad för motsatt effekt: http://en.wikipedia.org/wiki/Global_cooling
”Att nu anklaga miljörörelsen för att göra sina insatser i vinstsyfte…”
Min poäng var att om man misstror skeptiker för ett förmodat vinstintresse, kan man lika gärna misstro de intresseorganisationer talar om global uppvärmning. Det bör i vilket fall inte spela någon roll vem som talar, utan vad som sägs.
”Att fri företagsamhet och hämningslöst utsugande av jordens resurser skulle stå i något slags motsatsförhållande har jag svårt att se.”
Menar du att de är synonyma?
”Det handlar om att låta besluten präglas av långsiktighet i styrelserummen såväl som på de politiska instanserna.”
Absolut, det håller jag med om. Men problemet, som jag ser det, är att man idag från politisk håll försöker vara långsiktig utifrån osäkra premisser. Om 200 år av förbrännande av fossila bränslen eventuellt har höjt medeltemperaturen med 0,6 grader finns det väl ingen anledning att måla fan på väggen.
”Tidigare var Sovjetunionen den enskilt största miljöboven – idag är det Förenta staterna.”
Miljöbov i vilken bemärkelse? Miljoner människor i u-länder dör varje år av smutsig luft och vatten. Är inte det miljöproblem?
Fredrik: Människorna i u-länderna kommer knappast att få det bättre om vi ignorerar klimathotet.