Så övergav borgerligheten sitt bildningsideal för kunskapsrelativism.
Den bildningsfientliga offensiv som nyligen uppmärksammats i form av Skolverkets förslag till nya kursplaner för skolan har pågått i årtionden. Den skulle inte ha varit möjlig om inte såväl arbetarrörelsen som borgerligheten svikit sina bildningsideal. Jag skriver i Norrbottens-Kuriren:
”Folkbildningspionjärerna från förra och förrförra århundradet skulle ha varit gröna av avund om de sett vilka möjligheter till förkovran dagens svenskar har. Men de skulle förmodligen ha suckat djupt över hur illa dessa möjligheter förvaltas.
Att bilda sig är att vidga sina referensramar, att skaffa sig förståelse för de större sammanhang som man befinner sig i och att tillägna sig nya. Det har aldrig i historien varit enklare att bilda sig än i dag. Böcker är billigare och tillgängligare än någonsin förut i historien. Dessutom finns i princip all världens samlade kunskap bara några knapptryckningar bort.
Trots att kunskap är tillgängligare än någonsin är bildningens status lägre än vad den var för ett halvsekel sedan. Skolverkets förslag om att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning var inte något olycksfall i arbetet utan endast toppen av ett isberg. Samma instrumentella kunskapssyn ledde till att Skolverket föreslog att lyrik, sagor och myter ska strykas ur svenskämnet och i stället ersättas av texter som ger uttryck för den för närvarande rådande modeideologin.
Under 1960-talet övergav arbetarrörelsen det bildningsideal som den dittills delat med liberaler och konservativa. Då hade Socialdemokraterna redan prenumererat på regeringsmakten i mer än tre decennier. I stället för individuell förkovran var det politiska styrmedel och social ingenjörskonst som skulle befria massorna. Universiteten omdanades till arbetskraftsfabriker, och skolans uppgift blev, som Blå Tåget skaldade, ”att skola arbetskraften”.
Till en början stod borgerligheten handfallen, men i slutet på 70-talet tyckte den sig ha funnit ett nytt filosofiskt vapen som skulle kunna slå hål på den socialistiska hegemonin. Postmodernismen, som satte den individuella upplevelsen i centrum, blev en motvikt mot modernisternas sanningsanspråk. Medan modernisterna trodde på en linjär utveckling, där alla gick åt samma håll, menade postmodernisterna att alla sanningar var lika giltiga.
Den postmoderna kunskapssynen tycktes i förstone gå utmärkt att kombinera med en marknadsliberal syn på politiken: om det inte fanns några objektiva värden var det upp till marknaden att avgöra vad som var bra och vad som var dåligt. Senare visade det sig att man öppnat Pandoras ask. Postmodernisterna knuffade ned modernitetstanken från piedestalen utan att placera något annat i dess ställe. Detta kom att bli särskilt uppenbart på kunskapens område. När kunskap betraktas som något subjektivt förlorar bildningen sitt värde.
Utan en borgerlighet som värnat bildningen har den bildningsfientliga ideologin kunnat grassera fritt vid de myndigheter som varit ansvariga för skola och utbildning. Det har varit ett svek mot generationer av svenska skolelever som berövats redskapen att anträda sina egna bildningsresor.”