Jag debuterar som krönikör hos nyhetstjänsten fPlus med en kolumn om svensk kulturpolitik.
De som tidigare gjort allt de kunnat för att politisera kulturlivet har plötsligt börjat tala om konstens frihet och principen om armslängds avstånd. Politisering av kulturen är tydligen inte lika roligt när någon annan vill dra i spakarna:
”I dag förs den kulturpolitiska debatten mellan två identitetspolitiska läger. Socialdemokraterna och de borgerliga är akterseglade av identitetsaktivister i Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Genom att inte utmana den radikala aktivismen i kultursektorn har borgerligheten serverat Sverigedemokraterna ännu ett politikområde på ett bräde.
Debatten om armlängds avstånd och oberoende kulturinstitutioner sätter fingret på den offentligt finansierade kulturens olösliga dilemma: ett fritt kulturliv måste stå fritt från politisk styrning, men offentligt finansierad verksamhet måste kunna ställas till svars av väljarna genom deras folkvalda representanter.
Den kulturpolitiska striden mellan identitetsvänstern och nationalisterna visar också faran med att ge politiken för mycket inflytande över civilsamhället. De tvångsmedel du själv använder i dag kan imorgon hamna i din motståndares händer.