Länge hade klimatrörelsens aktioner åtminstone någon form av vag koppling till de frågor de drev. Angreppen mot mänsklighetens stora konstskatter saknar däremot allt samband med den fråga aktivisterna säger sig vilja företräda. ”Vad är värt mest, konst eller liv?” frågade de unga aktivister som hällde tomatsoppa på Vincent van Goghs målning ”Solrosor” i London. Men det är en felaktig jämförelse. Hade valet stått mellan att rädda en målning eller en människa ur ett brinnande hus så hade frågan varit relevant. Men att ge sig på mänsklighetens mest aktade konstskatter för att söka uppmärksamhet synliggör i själva verket en ideologi som är allt annat än livsbejakande.
Jag skriver i Land Lantbruk om den senaste tidens attacker mot konstverk och kulturevenemang:
En klimatrörelse som motsätter sig varje form av mänsklig aktivitet kommer aldrig att visa några lösningar på de problem som den säger sig vilja uppmärksamma. En rörelse som betraktar varje brukande av jord och skog som någonting ont och ekonomisk tillväxt som en del av problemet snarare än lösningen kommer aldrig att kunna tillföra någonting positivt eller bestående. Kanske ska vi tacka dagens bildstormare för att de så tydligt visar klimatradikalismens verkliga agenda. Den som tar miljöproblem på allvar bör lyssna på dem som bygger upp, snarare än dem som vill riva ned. Botticellis målningar älskas och beundras än i dag medan få minns Savonarolas livsförnekande asketism.
Här kan man läsa artikeln: https://www.landlantbruk.se/miljororelsen-ar-manniskofientlig