Många av de senaste årens kulturpolitiska debatter har kretsat kring frågan om konstens frihet. Det är naturligt eftersom det i de kulturpolitiska målen står fastslaget att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft”. Men utmanande och obundenhet kan inte kommenderas fram, lika lite som man kan beordra någon att vara rolig. Ett fritt och dynamiskt kulturliv är inte ett beställningsverk, hur lovvärd ansatsen än må vara.
Jag skriver i Nya Wermlands Tidningen om att konstens frihet inte är någonting som kan frambesvärjas genom politsk styrning:
Vad som ofta glöms bort är att den största delen av kulturpolitiken inte i första hand handlar om konstens frihet. Konstens frihet garanteras av att yttrandefriheten upprätthålls, och att konstnärer kan verka utan att hotas och tystas, inte av hur de offentliga medlen fördelas. Den dynamiska, utmanande och obundna delen av kulturlivet återfinns företrädesvis utanför de offentliga systemen.
En stor del av kulturpolitiken handlar om helt andra saker än det konstnärliga nyskapandet: som att bevara, vårda och utveckla det fysiska och intellektuella kulturarvet, att bilda och att utbilda och att tillgängliggöra den befintliga kulturen. För detta behövs en infrastruktur och institutioner, kontinuitet och långsiktighet.
Läs hela artikeln här: https://www.nwt.se/2024/04/23/lars-anders-johansson-fri-kultur-kan-inte-kommenderas-fram-1f325/