Det blev ett riktigt sagobröllop, på alla sätt. Hovet hade ansträngt sig ordentligt för att vi alla skulle få valuta för pengarna. Fem kronor per medborgare påstås kalaset ha gått loss på. Väl använda pengar om ni frågar mig. Kungahusets vedersakare brukar anföra kostnaderna som ett av sina tyngsta argument. En enkel jämförelse mellan västeuropeiska monarkier och dito republiker ger vid handen att kostnaderna för att ha en president som regeringschef är högre än kostnaderna för ett kungahus. Så länge inte republikanerna vill sälja ut de kungliga slotten så kommer de fasta kostnader som är relaterade till hovstaterna idag också i en framtida republik att falla på skattebetalarnas lott. Det svenska kungahuset är dessutom osedvanligt billigt jämfört med andra kungahus, således faller kostnadsargumentet.

 

Nästa argument handlar om att monarki som statsskick skulle vara oförenligt med demokratin. Eftersom flertalet av världens äldsta och stabilaste demokratier också är monarkier torde den argumentationslinje också väga tämligen lätt. Men visst finns det en etymologiskmotsättning: Monarki betyder envälde och demokrati betyder folkvälde. I en konstitutionell monarki där monarken saknar politiskt inflytande över regeringen och där konstitutionen är fastslaget genom beslut i den folkvalda lagstiftande församlingen finns emellertid ingen sådan motsättning. Det är dessutom fullt möjligt för oss att genom stillsamt demokratiskt förfarande rösta bort demokratin om vi så skulle vilja. Det enda som krävs är två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

 

Ett tredje argument vill göra gällande att det skulle vara inhumant ur kungafamiljens synvinkel att de fötts till sina ämbeten. Eftersom det står varje medlem i kungafamiljen inklusive regenten helt fritt att abdikera från tronen och avsäga sig sina förpliktelser torde sådana insinuationer om fångar i en gyllene bur falla på sin egen orimlighet.

 

Det tycks mig som att monarkins motståndare i Sverige utgörs av tre grupper. För det första finns ytterlighetsvänstern som vill avskaffa monarkin i samma veva som de vill avskaffa allting annat i samhället: den parlamentariska demokratin, äganderätten, marknadsekonomin, yttrandefriheten och så vidare. Denna grupps bevekelsegrunder är inte särskilt svåra att förstå men desto svårare att ta på allvar. Nästa grupp, som är betydligt talrikare, utgörs av socialister och liberaler i alla partier som förespråkar republik utifrån principiella grunder, gärna med argument hämtade från artonhundratalets stora liberala och socialistiska tänkare. Att denna principiella republikanism huvudsakligen utgörs av ett koketterande framgår av att ytterst få av dessa personer presenterar något konkret alternativ för hur deras alternativa statsskick skulle se ut. Den tredje gruppen utgörs av allmänt missunnsamma surpuppor som stör sig på att någon annan (i det här fallet kungafamiljen) får något gratis (till exempel ett sagobröllop) som de själva inte får. Det är ofta denna grupp som, utan att kunna åberopa konkreta fakta, hänvisar till att monarkin skulle utgöra ett slöseri med skattemedel.

 

Själv har jag oerhört svårt att känna att monarkin på något sätt skulle begränsa mitt liv och mina möjligheter. Det finns visserligen en sak jag inte skulle kunna bli inom det nuvarande systemet: kung. Men den begränsningen känner jag att jag kan leva med. Bortsett från det lilla undantaget är monarkin inte begränsande för någon svensk medborgare. Däremot skänker den en historisk kontinuitet till statsskicket och nationen, bidrar med pompa och ståt i en tidsålder som annars har en tendens att hylla det mediokra, samt bidrar med oersättlig internationell PR.

 

Jag är inte rojalist och är tämligen ointresserad av kungafamiljens göranden och låtanden, men när jag hör de njugga och missunnsamma tongångarna från dem som kallar sig republikaner känner jag stark sympati för vårt nuvarande, väl fungerande, statsskick. Det har aldrig funnits någon majoritet av svenskar som velat ersätta monarkin med republik, däremot har monarkins stöd dalat i perioder. Därför är det glädjande att bröllopet blev precis den uppvisning i kunglig glans som det kunde bli. Ännu mer glädjande var det att se att kronprinsessan vuxit in i rollen som blivande regent samt hur ödmjukt och värdigt den nye prinsen åtagit sig sin roll som hennes make och följeslagare. I lördags visade sig konungariket Sverige från sin allra bästa sida.