– Jag ska bojkotta nyår, det blir alltid ett sånt antiklimax.
– Det är alltid sån press på nyårsfirandet, det är lika bra att lägga ner.
– Alla ska alltid göra en så stor grej av nyår, det är lika bra att stanna hemma och strunta i alltsammans.
Hur många gånger de senaste veckorna har jag inte fått höra liknande uttalanden från bekanta som hellre låter bli att fira nyåret än riskerar att firandet blir misslyckat? Själv känner jag inte igen mig i deras beskrivningar. Varifrån kommer den där omtalade pressen egentligen?
En sak som slagit mig i år är att det ofta är samma personer som bojkottar nyår eftersom de är rädda för at det ska bli misslyckat, som också i god tid i förväg deklarerar sin aversion mot julen. En ”vidrig högtid” får man höra, ”överskattat” är också ett vanligt förekommande omdöme om julen hos de som en vecka senare blommar ut som nyårsmotståndare. Korrelationen mellan julmotstånd och nyårsaversion har fått mig att sluta mig till att orsaken är en allmänt pessimistisk inställning till livet som sådant, eller kanske snarare en förväntan om att andra ska ordna allting åt en.
Julen och nyårsfirandet blir, som så mycket annat här i livet, precis vad man gör det till. Ser man inte till att det blir ett roligt firande så blir det med stor sannolikhet inte det. Visserligen kan externa faktorer utanför ens möjligheter att påverka naturligtvis bidra till att firandet utvecklar sig åt ett eller annat håll, men huvudansvaret för om en festlighet blir lyckad eller inte vilar ju på festdeltagarna själva.
Upplevelsen av en misslyckad fest handlar huvudsakligen om diskrepens mellan förväntningar och utfall. Därför kan man fråga sig hur orealistiska förväntningar på jul och nyår som de ovan nämna kverulanterna i själva verket har. Min misstanke är at det handlar om en låsning vid de yttre formerna – har man inte en perfekt tillrättalagd nyårsmiddag med perfekt brutna servetter tillsammans med en perfekt tillrättalagd umgängeskrets som man önskar att man hade, så kan man lika gärna låta bli att fira överhuvudtaget.
Att ständigt jämföra jul- och nyårsfirandet med föreställningen om det perfekta firandet, skinande felfritt som hämtat ur Platons värld av idéer, dömer en till ständig besvikelse. Min morfar, som besatt mycken klokskap, brukade säga att ”man får ro med de ror man har”. Istället för att fokusera på ett ouppnåeligt idealfirande bör man försöka göra det så trevligt som möjligt utifrån de förutsättningar som råder för stunden. Att kapitulera för sina egna orealistiska förväntningar genom att stanna hemma och sura måste väl ändå vara det allra tråkigaste alternativet.
Det finns ingen press annat än den som man själv sätter upp. Julen är liksom nyårsnatten en möjlighet till trevlig samvaro. Denna möjlighet kompletteras med en diger uppsättning traditioner ur vilka man fritt kan välja och vraka. Ytterst få tillämpar dem alla. Vissa tillämpar knappt några. Traditioner är hjälpmedel, inte tvingande bojor.
Visa firar nyår genom att ordna bal med pompa och ståt. Någon annan i en fjällstuga på skidsemester med familjen. Någon går ut på krogen för att dränka minnena av det gångna året och trivs alldeles utmärkt med det. Någon firar i stillhet med en utvald krets medan andra slår på stort och ordnar årets partaj. Inget är rätt, inget är fel. Det finns inga påbud uppifrån hur årets sista kväll ska firas. Den press som pessimisterna orerar om finns bara inom dem själva.
Oavsett vad ni väljer att hitta på ikväll hoppas jag att ni får det riktigt trevligt och att ni alla får en riktigt bra start på det nya året. Låt oss tillsammans göra 2011 ännu mer fantastiskt än 2010!
Gott nytt år!
Kloka tankar, väl formulerade.