Jag undrar hur det går till när Uppdrag Gransknings redaktion bestämmer sig för vilka reportage de ska göra. Utgår de från någon slags diffus magkänsla av att det råder ett missförhållande någonstans, packar sina kameror och åker iväg och filmar och är sedan tvungna av ekonomiska skäl att göra ett program av vad de får med sig hem? Någonstans under arbetet med gårdagens program om bananskalande svenska ungdomar i Norge borde det ha slagit Janne Josefsson att programidén inte höll måttet.
De senaste åren har Uppdrag gransknings höga profil som varandes landets främsta granskande samhällsprogram fått sig åtskilliga törnar. Gårdagskvällens minst sagt tunna soppa kokad på gästarbetande svenska ungdomar och deras bostadsförhållanden i Oslo gjorde knappast att glorian sköts tillbaka på sin plats igen.
Svenskar är den största invandrargruppen i Norge, bara i Oslo bor över 40 000 svenskar, varav de flesta är unga och arbetar med okvalificerade jobb. ”Svenskarna tar jobben som norrmännen ratar” heter det i programmet och de svenska gästarbetarna jämförs än med de finska arbetskraftsinvandrarna i Sverige på 60-talet, än med östeuropeiska byggjobbare i Sverige idag. Janne Josefsson förfasar sig.
Det är förmodligen ingen dans på rosor att vara ung svensk gästarbetare i Norge. Marknadshyror råder och bostadsstandarden är lägre än vad vi är vana vid i Sverige. Priserna på mat och konsumtionsvaror är höga. De arbeten som står till buds för ung, okvalificerad arbetskraft är, precis som i Sverige, oftast monotona och slitsamma. Men det finns trots allt jobb, och lönerna är högre än i Sverige. Därför väljer tiotusentals svenska ungdomar helt frivilligt att åka över den skandinaviska bergsryggen för att under några månader eller år gästarbeta hos brödrafolket. De skalar hellre banan i Oslo än går arbetslösa i Sverige och det hedrar dem.
Det påstås i programmet att svenskarna tar de jobb som norrmännen inte vill ha. Det är ingenting konstigt med det, det råder arbetskraftsbrist i Norge och stor ungdomsarbetslöshet i Sverige. De svenskar som återvänder till hemlandet efter att ha arbetat några år i grannlandet har förmodligen betydligt bättre utsikter på den svenska arbetsmarknaden än deras bröder och systrar som gått och slagit dank här hemma under tiden.
Det finns en latent ton av förmätenhet i Josefssons ton genom reportaget. Han anklagar norrmännen för att hålla sig för goda för att ta de sämsta jobben, men är det inte i själva verket så att han upprörs över att svenskar tar dem? Borde också svenskar hålla sig för goda för att skala banan? Inställningen erinrar om den svenska debatten om McJobs där företrädare för det svenska politiska etablissemanget gav uttryck för ståndpunkten att det var värdigare för unga att leva i ersättningssystem eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder än att arbeta på McDonalds eller motsvarande.
Det stora problemet, som Josefsson bara snuddar vid, är inte att det finns för många arbetstillfällen åt unga i Norge utan att det finns för få i Sverige. Skulle den norska arbetsmarknaden få konkurrens från den svenska skulle förmodligen också lönerna stiga och villkoren förbättras. Att de norska ungdomarna inte vill skala bananer eller stå i kaféer är knappast något som hedrar dem.
Visst har Du rätt! Vi som bor här vid norska gränsen vet att det är de duktiga och arbetsberedda ungdomarna som åker över till Norge och jobbar. De har svårt att få bra bostäder och får ofta finna sig i att dela med andra och efter svenska förhållanden betala mycket. Bostadsmarknaden i Oslo är sån. Men de tjänar också bra med pengar och har inte så lång arbetstid som i Sverige och en del andra fördelar som man inte har hos oss.