En knickedick skriver i Lundagård om det ”skitnödiga Uppsala” där folk tar studenttraditionerna på allvar till skillnad från det i hans egna ögon mer avslappnade Lundensiska studentlivet.
”Jag har inte heller mycket till övers för titlar och medaljer men uppsalaiensarna verkar tycka att det är grejt. Frackarna är täckta med band för olika ordnar tillsammans med stora blaffor för olika kuratorsgrader. I Uppsala sjunger man verkligen O, gamla klang och jubeltid på allvar. I Lund står vi på borden och fracken är mer av en maskeraddräkt.”
Min upplevelse av studieåren i Uppsala är att det råder full valfrihet i studentlivet. Den som vill ta del av högtravande studentikosa traditioner kan göra det, den som är intresserad av annat har ett brett spektra av valmöjligheter. Ingen tvingas gå på vårbal eller pompösa sexor. Bland nationernas föreningsliv finns något för alla smakriktningar.
Mina erfarenheter av Lunds studentliv är ytterst begränsade så jag tänker inte göra någon jämförelse. Däremot kan jag konstatera att skribenten har en tråkig inställning som tyvärr är utbredd bland dem som inte har något till övers för traditioner och sedvänjor: han nöjer sig inte med att själv välja bort det, han måste klanka ned på dem som uppskattar det. Man kan fråga sig om vem som är ”skitnödigast” när han dömer ut den uppsaliensiska traditionen med serenadsång som ”heteronormativ”…
Att bära fracken som ”en maskeraddräkt”, såsom skribenten i Lundagård förespråkar, måste väl ändå vara det tråkigaste förhållningssättet, hukande bakom ironins plexiglassköld i fruktan för det ansvar som det trots allt innebär att ta någonting på allvar.