Ju mer vi tvingas interagera med våra medmänniskor desto större blir behovet av folkvett. Den som lever som en eremit på en kobbe i yttersta havsbandet eller i en klippskreva i öknen är förvisso inte i samma behov av folkvett som den aktiva och utåtriktade storstadsmänniskan. Men också i storstaden finns situationer när behovet av folkvett, detta civilisationens fundament och yttersta garant, större än annars. Det är de situationer då människor i stor mängd sammankommer i grupp.

Häromveckan bevistade jag festivalen ”Smaka på Stockholm” i Kungsträdgården. Tusentals människor trängdes mellan de små stekosande tälten, balanserande sina små mumsbitar på sviktande pappassietter i ena handen och öl eller vin i plastmuggar i den andra, spejande efter lediga sittplatser för inmundigande av de förvärvade läckerheterna. Solen sken och svettiga kroppar pressades mot varandra medan människoströmmarna böljade fram och tillbaka. Barn skrek, hundar skällde, pensionärer blängde, ungdomar skränade, vuxna män brölade och medelålders kvinnor armbågade sig beslutsamt fram med svetten pärlande i pannan.

I trafiken är man skyldig att underlätta för sina medtrafikanter, också när dessa bryter mot lagen genom att till exempelköra för fort. Blixtlåsprincipen är en formalisering av denna skyldighet, som tillämpas med när två körfält löper samman. De flesta bilister, men långtifrån alla, brukar respektera denna tumregel. Även cyklister brukar dra sitt strå till denna stack, om än i mindre utsträckning i studentstäderna.

Fotgängare, eller gångtrafikanter som de också kallas, är emellertid inte liks bra på detta. Det sägs att antalet dödsolyckor vid övergångställen ökade markant sedan den så kallade zebralagen infördes. Lagen som innebar att fotgängare alltid har företräde vid övergångsställen medförde att fotgängarna med risk för eget liv valde att kliva ut framför skenande fartvidunder, eftersom man ansåg sig ha räten på sin sida. Fotgängare som interagerar med motorfordon har dock annars en tendens att respektera övriga trafikanter eftersom de är medvetna om att bilar är hårdare än de själva.

Gångtrafikanter som rör sig i en miljö utan motorfordon lyfter emellertid sällan några fingrar för att underlätta framfarten för sin omgivning. Detta kunde iakttagas flerfaldigt i samband med ”Smaka på Stockholm” där varje enskilt sällskap banade sig väg utan hänsynstagande till omgivningen. Konsekvensen av denna bristande respekt blev att samtliga fick svårare att ta sig fram, friktion och irritation uppstod. Civilisationens yta rämnade och barbariet grinade mellan mattälten.

Allra märkligast är att så många väljer denna hänsynslösa hållning när de är ute på någonting som de gör högst frivilligt, för sitt eget höga nöjes skull, och på så sätt minskar trevnaden för både omgivningen och sig själva. Det rimliga förhållningssättet är att tillämpa den positiva sidan av agerandet i fordonstrafiken – underlättandet för medtrafikanterna – men inte, såsom nu, den negativa – vreden och intoleransen bakom ratten.

I storstadens anonyma myller har vi blivit främlingar för varandra och en likgiltighet inför medmänniskornas behov och önskningar riskerar att breda ut sig om vi inte ständigt håller i medvetande behovet av att underlätta för och respektra varandra. I en moderna storstaden och inte minst dess folksamlingar är behovet av folkvett större än någonsin.