Att resa på turné innebär alltid logistiska bekymmer, inte minst när man ska resa långt. Färdas man i egen bil är det någotsånär hanterbart, förutsatt att man inte behöver ha med sig trumset och en gigantisk ljudanläggning. Reser man kollektivt tillstöter emellertid bekymmer.
Instrument är dyrbara, ömtåliga och skrymmande. De är svåra att stuva undan på ett säkert sätt exempelovis ombord på ett tåg eller en buss samtidigt som man kan hålla dem under uppsikt. Flyger man är det ännu mer problematiskt. Den som någon gång gjort misstaget att blicka ut genom flygplansfönstret och fått syn på markpersonalens omilda behandling av passagerarnas bagage vet vad jag talar om. Illoranga klisterlappar med texten ”Fragile” tycks inte göra någon skillnad.
Vill man inte checka in sitt bagage på flyget finns två alternativ. Antingen tar man med sig instrumentet som handbagage och hoppas att gateprsonalen har en bra dag och släpper ombord instrumentet. Hittills har det alltid funkat för mig, men så är min gitarr tillräckligt liten för att få plats på bagagehyllan också, Varje gång jag testat denna metod har jag dock varit orolig för att de inte ska släppa ombord instrumentet på hemvägen.
Det andra alternativet är att boka en stol åt instrumentet. Har man ett särskilt dyrt eller särskilt ömtåligt instrument är detta att rekommendera. Att låta instrumentet resa som passagerare är emellertid kostsamt och inget att rekommendera om man inte är väldigt rik eller låter någon annan, förslagsvis arrangören, stå för resekostnaderna.
Själv brukar jag föredra att resa med tåg framför flyg i den mån detta låter sig göras. På tåget är det sällan problem att få plats med gitarren och framförallt kan man ägna tågresan åt att arbeta. En flygresa går visserligen snabbare och kostar dessutom barockt nog mindre än tågalternativet, men flygresan innebär att resan styckas upp i många mindre etapper – resan till flygplatsen, väntan på flygplatsen, flygresan och slutligen resan från flygplatsen, vilket omöjliggör ett sammanhängande koncentrerat arbetspass.
Statens järnvägars ständiga oförmåga att leverera får emellertid alltför ofta samma resultat. Nu senast fick jag emellertid åka taxi från Karlstad till Oslo eftersom SJ dabbat sig. Så försvann fyra timmars presumtiv arbetstid.
Trots baksidorna med tåg och buss är alternativen att föredra om man är rädd om sina instrument. Många musiker i bekantskapskretsen har vitnat om avbrutna halsar, spräckta gitarrer oh sönderslagna fodral. En som ledsnade på flygbolagens omilda behandling av instrumenten var Dave Caroll som våren 2008 turnerade med sitt band Sons of Maxwell i USA. På flygplatsen i Chicago förstördes hans 30 000 dollarsgitarr av ovarsamma bagaehanterare, och efter att under flera månader förgäves försökt utkräva ersättning från flygbolaget beslöt Caroll att ta hämnd på flygbolaget, United Airlines, på ett annat sätt.
Han lovade att skriva tre sånger som hängde ut United Airlines ovarsamhet och taskiga attity och publicera dem med videos på nätet. Hittills har två av sångerna kommit upp oh den tredje är på väg. Den första sången ”United breaks guitars” har i skrivande stund setts över tio miljoner gånger.
Intressant är också att läsa berättelserna i kommentarsfältet. Till exempel denna av Stallionboy:
”I bought a seat for my Deering banjo to sit next to me on my flight to N.C. and back . Everyone was very nice and my banjo was on it’s best behavior fo the trip there and half way back. But while switching planes in Detroit, a young black flight attendant decided that it had to ride under the plane. I explained that I BOUGHT IT A TICKET, IT WAS A PASSANGER!!! She held her hand up to me and said ”Whatever”!!!! The neck on my $4800 banjo was broken and the case was soaked from the rain. ”
Låt oss hoppas att Carolls kamp mot flygbolaget sprider sig över världen och leder till en aktsammare hantering av våra käraste ägodelar, så at man utan hjärtat i halsgropen vågar välja flyget när man far på långväga turné.