En fotbollsklubb är inte vilket företag som helst

Nyligen var jag på ett seminarium om kultursektorn som tillväxtmotor i Stockholmsregionen. Swedbank var en av initiativtagarna och talade gjorde bland andra VD:n Michael Wolf. Föga förvånande kom man in på den nya nationalarenan för fotboll som är under uppförande i Solna, där Swedbank är en av huvudfinansiärerna. För att ett sådant bygge ska kunna bära sig är det viktigt att locka publik till evenemangen, till exempel de allsvenska fotbollsmatcherna. Därför i sin tur, menade Wolf, är det viktigt att avskaffa 51 procentsregeln, så att man kommer till rätta med huliganismen.

Här var Wolf inne på samma linje som de två före detta Hammarbypamparna som skrev på DN Debatt i samband med Riksidrottsförbundets årsstämma då frågan om 51 procentsregeln skulle behandlas. Linjen går ut på att bankdirektörer och andra investerar bättre förstår sig på både idrottens och supporterkulturens mekanismer än föreningarnas medlemmar.

Detta marknadsekonomiska synsätt på klubbfotbollen har flera brister. För det första är inte en elitklubb, även om den drivs i bolagsform, som vilket annat företag som helst. Syftet med klubben är inte att göra vinst och expandera. Syftet är att vinna titlar på planen, åt klubbens medlemmar. Naturligtvis är det viktigt att föreningarna har en god ekonomi så att de kan fortsätta att bedriva sin verksamhet, men målet är inte att öka vinstmarginalerna. Målet är att prestera på planen.

För det andra är omsättningen i de allsvenska klubbarna tämligen blygsam. Även om en majoritetsägare av typen Swedbank skulle få för sig att driva en klubb i vinstsyfte skulle marginalerna vara små. Prestigen i att äga en allsvensk klubb skulle förmodligen också vara av lägre dignitet än att äga en engelsk storklubb som Chelsea, varför sannolikheten att någon skulle vilja investera stora belopp över lång tid i vetskap om att alltid gå med förlust är liten. Detta går förvisso också att göra även idag, om någon skulle ha så altruistiska drivkrafter.

För det tredje går det inte att separera supporterkulturen från föreningslivet. I Wolfs och andras värld är supportrarna i bästa fall en pittoresk dekoration, några galningar med flaggor som skymtar i fjärran från sponsorsplatserna, i sämsta fall något som man helst ville se försvann till förmån för en drömd sittande, medelålders publik som på sin höjd gör golfapplåder.

Supportrarna och föreningarnas medlemmar är i stort sett samma personer. Det är föreningarnas ryggrad, klubbarnas själ, deras syfte och mening. Klubbarna finns till helt enkelt för att folk bryr sig, engagerar sig, lägger tid, energi och pengar på deras väl och ve. Magnusson och Appelqvist skrev i sin famösa DN Debattare:

”Utan att ha satsat annat än den årliga medlemsavgiften i ”ägandet” styr supportrarna våra föreningar och dess aktiebolag utifrån känslor och den för dagen förhärskande supporteropinionen. Bättre vore att supportrarna ägnar all sin kraft åt det de är överlägset bäst på, att vara supportrar och skapa den positiva och magiska atmosfär som bara supportrar kan göra.”

Utifrån sin ekonomistiska horisont kan de inte se värdet i det nedlagda engagemanget, i kontinuiteten som supporterkollektivets engagemang år ut och år in innebär. De ser bara siffror på ett papper. De tror att bankdirektörer är bättre på att hantera huliganism än de föreningsaktiva. Det är det tyngsta argumentet för 51 procentsregeln.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.