På Utrikespolitiska föreningens i Uppsala föredrag brukade det alltid dyka upp en man som vid den avslutande frågestunden ställde samma fråga, varenda gång, oavsett vem som föreläste och vilket ämnet var för kvällen. Frågan löd: ”Hur är det med det nordiska?”.
Denne Nordenentusiast dök upp i mitt minne när jag åhörde den paneldiskussion som arrangerades av Kraft och Kultur och som utgjorde en av de många höjdpunkterna på årets Bok- och Biblioteksmässa. Ämnet för diskussionen var just Norden, och de inbjudna deltagarna var Jonas Harvard, forskare vid Mittuniversitetet, specialiserad på Nordenfrågor, Gunnar Wetterberg, namnkunnig historiker och tillika samhällspolitisk chef vid Saco, EU-minister Birgitta Ohlsson samt finsk-estniska författarinnan Sofi Oksanen.
Någon egentlig debatt blev det visserligen inte, men väl ett intellektuellt samtal där flera olika perspektiv på Norden lyftes fram. Den tydligaste skiljelinjen gick mellan Wetterberg, som förespråkar bildandet av en nordisk förbundsstat, och Sofi Oksanen som menade att en sådan vore en omöjlighet på grund av den stora språkskillnaden mellan finskan och de övriga nordiska språken.
Att frågorna om Norden som en enhet åter börjat dyka upp på dagordningen kanske kan förklaras av det allt tydligare sprickorna i den paneuropeiska överstaten, även om minister Olsson inte gärna ville tro att det var någon fara på taket vad överstaten anbelangar.
Säkerhetspolitiken dryftades också, inte minst i ljuset av att varmare klimat och smältande isar öppnar upp för utvinnande av naturtillgångar i Arktis, som tidigare varit förborgade för människor. USA:s försvagning som säkerhetspolitisk garant tillsammans med EU:s vacklande och den ryska jättestatens mullrande i öster gör att den nordiska säkerhetspolitiken som vi är vana att se den förmodligen är ett minne blott.
Politiken har länge haft ett minst sagt ljumt intresse för nordenfrågorna, och i princip varje år har frågan om utträde ur Nordiska rådet väckts i riksdagen, dock utan resultat. Bland befolkningarna har emellertid samhörighetskänslan med de övriga nordiska länderna varit mer påtaglig. Precis som när det gäller entusiasmen för euron råder en stor diskrepens mellan väljarna och de folkvalda. Samhörigheten med Norge blev särskilt tydlig i samband med de tragiska händelserna i Norge i somras.
På det kulturella planet är också samhörighetskänslan stark. Vi konsumerar mycket litteratur, musik, konst och design från våra närmaste grannländer och på det hela taget går det att tala om en kulturell enhet. Kanske talar detta för att Wetterberg har rätt och att även politiken kommer att följa efter. Som han påpekade: det råder en unik situation i Norden just nu: för första gången på 200 år lämnar stormakterna oss ifred!
I onsdags belönades Svenska Dagbladetjournalisten Mikael Holmström med Svensk Tidskrifts stipendium för sin bok om Sveriges hemliga samarbete med Nato: Den dolda alliansen. Det kalla kriget är onekligen ett minne blott. Samtidigt hörs från Ryssland att Vladimir Putin ställer upp på nytt i presidentvalet. Kanske är dagens andningsutrymme en historisk parentes.
Från vänster: Moderator Bengt Lindroth, Jonas Harvard, Gunnar Wetterberg, Birgitta Ohlsson (FP), tolk, Sofi Oksanen.