Poetry slam har aldrig tilltalat mig, vare sig i teorin eller i praktiken. Det är ett koncept som urvattnar poesin och renodlar de banala sidorna hos aspirerande poeter. De gånger jag har varit på poetry slam (dock utan att själv deltaga i tävlandet) har de duktiga poeterna som regel slagits ut ganska snabbt. De som vunnit publikens gehör har varit spexarna, ståuppkomikerna, rapparna och de politiska demagogerna.
Inget ont om spexande, ståuppkomik, rap eller politisk argumentation. Alla dessa företeelser har emellertid egna väl utbyggda arenor. Att poesiscenen blivit ett slagfält för dessa grupper snarare än för poeter är om något ett bevis på lyrikens svaga ställning i dagens kulturliv. Tomas Tranströmers välförtjänta nobelpris i litteratur blir en påminnelse om den tid då en poet kunde vara på allas läppar och vars formuleringar kunde nå långt utanför den snäva kretsen av poesinördar.
Längre tillbaka än Tranströmer fanns en tid då versmakare hörde till de mest lästa och omtyckta författarna. Förra sekelskiftets giganter, Fröding, Heidenstam och Karlfeldt titulerades alla nationalskalder, en benämning som känns helt väsensfrämmande att tillämpa på någon av dagens diktare, möjligen med nämnde Tranströmer som undantag.
Problemet med dagens poesi är att den blivit fullständigt binär: antingen är den helt introvert, helt utan tanke på den publik som förväntas läsa den och därför irrelevant för det absoluta flertalet, eller så är den publikfriande till det imbecillas gräns, utan tanke på innehållet och skapad endast för att vinna flyktiga poäng från en publik som går till poetry slam lika mycket för att bli underhållna som för att bekräfta sig själva.
Allt kulturellt skapande är förvisso i viss mån att betrakta som en tävling. Vissa blir framgångsrika, andra blir det inte. Vissa säljer miljonupplagor, andra får sina lagerex destruerade av förlagen, om de ens ges ut. Förhoppningsvis spelar kvalitetsaspekter in vid utfallet, ofta gör de inte det, vilket exempel som Paolo Coelho och Liza Marklund så tydligt har illustrerat med sina framgångar.
Organiserade kulturtävlingar som poetry slam eller för den delen teveprogram som idol, är ännu sämre ägnade att främja konstnärlig kvalitet. Tävlingens själva premisser slipar bort originalitet och sant konstnärskap. Syftet är också som bekant att underhålla, vilket dock är en kvalitet i sig.
Jag skulle emellertid inte ah något problem med poetry slam som sådant om det inte vore för den hegemoniska ställning som rörelsen fått inom yngre, läst poesi. Den som vill komma fram med högläst lyrik i dagens Sverige kommer företrädesvis att söka sig dit och formas av dess normsystem. Kanske har poetry slamrörelsen sugit upp och förstört lika många poetiska talanger som innebandyn gjort för den seriösa idrotten.
Jag har därför letat efter andra former för högläst poesi att möta intresserad publik. De poesiaftnar av olika slag som jag har funnit har emellertid ofta lockat en äldre publik och haft något präktigt och pretentiöst över sig. Poetry slamrörelsens vitalitet har saknats. Därför blev jag extra glad när jag under min vistelse i New York nyligen bevistade en Poetry brothel, en poesibordell, i Soho.
Det hela utspelade sig på en klubb, där man förstärkt bordell känslan genom en burlesk inramning med tunga sammetsdraperier och korsettbärande damer. Excentriker av olika slag minglade, med vaxade mustascher och ögonlappar. Efter en inledande burlesqueuppvisning presenterades kvällens poeter, eller ”horor” som de kallade sig, och läste varsin dikt. Under kvällen varvades sedan offentliga diktläsningar, levande musik, porträttmåleri och allmänt umgänge.
Själva bordellen fanns en trappa ned, där man av en spektakulärt utstyrd herre bakom ett bord kunde köpa spelmarker för fem dollar stycket, vilka sedan kunde bytas mot en enskild diktläsning från valfri poet i något av de för kvällen sammetsdraperade båsen.
Det var en synnerligen märklig känsla att sitta på tu man hand i ett av dessa bås med en främmande poet som med stor känsla läste sina dikter. Det var ett slags icke erotisk intimitet som på sätt och vis blev mer intim än sexuell närhet. Omständigheterna gjorde också att man spetsade öronen extra noga. Poesibordellen är med andra ord inget för blyga, vare sig poeter eller besökare, men ett intressant sätt för poeter och publik att mötas.
Visst rymde poesibordellen också ett element av tävling – de populäraste poeterna sålde förmodligen fler privata läsningar än de övriga. Det är emellertid en tävling utifrån marknadsmässiga förutsättningar snarare än utifrån strävan att tillfredsställa en skränande pöbel. Kanske vore bordellkonceptet något att implementera också i Sverige, som ett komplement till Slamkulturen? Eller skulle vår statligt sanktionerade prydhet göra att allusionerna till prostitution gjorde att publiken sparkade rakt ut innan de ens gett det en chans?
Det var mörkt i den julpyntade lokalen. Till höger skymtar poeterna, ”hororna”.
Väldigt intressant (och udda) koncept med poesibordellen. Hur hittade du dit? Blev du tipsad från någon som varit där eller är det en sådan sak man ”springer på”?
”Poetry slam är poetens död” påstår fristadsförfattaren Anisur Rahman i Uppsala. Både du och Rahman har era poänger, men jag tror ändå att ”slammen” gör sitt för att aktivera många unga till att ordstävja och utveckla sig själva – i det kanske också finna andra (läs: klassiska) former av poesi på resans gång.
Jag blev tipsad. Vad gäller ditt argument för slam så tror jag generellt inte på principen att man ska sänka trösklar och kvalitetskrav för att främja konstnärlig verksamhet.
Och jag håller med dig angående det. Men jag står fortfarande fast vid att slammandet kan gynna ”kidsen” i att de utmanar sig själva i tänkande kring skrivande och ordrytm. Sedan ska det ju inte blandas ihop med poesi, men jag tror inte att det ena utesluter eller hotar det andra.
Dessvärre tror jag att det gör det, med tanke på slamrörelsens hegemonsiska ställning och den relativt snäva krets unga som överhuvudtaget intresserar sig för lyrik.