När själva resan blir en del av målet

Ni som följt mitt bloggande under en längre tid är säkert välbekanta med det faktum att jag och SJ inte kommer särskilt väl överens. Jag har i en rad inlägg ondgjort mig över SJ:s bristande förmåga att leverera den utlovade produkten till sina kunder, och underlåtenheten att kompensera dessa vid de talrika tillfällen det brister. Faktum är att det har gått så långt att SJ:s sätt att bemöta sina kunder förtagit själva glädjen i att resa med tåg – någonting som jag egentligen storligen uppskattar – ända sedan barndomens resor med ångdrivna museitåg, frekventa besök på Järnvägsmuséet i Gävle och byggande med Märklintåg.

När jag i helgen skulle resa ned till Göteborg ville jag i möjligaste mån undvika att åka med SJ av ovanstående skäl. Bil, som annars tillhör mina favoritfärdmedel, gick bort eftersom jag behövde kunna arbeta under färden. Det finns också miljöargument för att välja tåget framför bilen. Av samma anledning undviker jag inrikesflyget. Även om man ju kan tycka att det är snabbt och smidigt så går det nästan aldrig att få något vettigt uträttat på ett flygplan, särskilt inte trånga inrikesplan. Detta i kombination med bökig transfer till och från flygplatser och förnedring och krångel i samband med säkerhetskontrollerna gör att jag trots allt hellre väljer tåget.

En lång tid har jag sneglat åt de läckert mörkblå vagnarna från Skandinaviska Järnbanor som stundtals står inne på Uppsala station. Eftersom detta bolag endast trafikerar sträckan Uppsala-Göteborg (en gång om dagen i vardera riktning med stopp i Stockholm, Hallsberg och Skövde)kändes detta som ett utmärkt tillfälle att ge det en chans.

När jag ringde och bokade biljett frågade damen i telefonen om jag ville ha en första eller andraklassbiljett. Jag undrade då vilka förmåner man hade av att åka första klass och fick svaret att man där fick gratis mousserande vin, kaffe och svala handdukar. Eftersom priset bara skilde 200 kronor var det taget. Skall man testa någonting så ska man göra det ordentligt! Det verkligt häpnadsväckande i sammanhanget är att det ändå blev billigare än om jag hade rest i andra klass hos SJ (det hade förvisso även varit billigare att ta bilen ned eller att flyga …).

Väl ombord möttes jag av en charmig atmosfär á la gamla intercitytåg. Det var lite som att förflyttas till 1950-talet (såsom jag föreställer mig) vilket onekligen är betydligt mer tilltalande än den förflyttning till 1990-talet som man får uppleva hos SJ.

Det rör sig alltså inte om någon häpnadsväckande lyxuös miljö i still med Orientexpressen, men avsevärt trevligare än på SJ:s tåg.

Sätena i första klass var stora och mjuka, men jag noterade att man även i andra klass hade tämligen spatiöst benutrymme och breda fåtöljer, två på ena sidan gången och en på den andra.

Skillnaden i komfort var inte jättestor mellan första och andra klass.Förmånerna bestod som sagt i att man fick kaffe, mousserande vin, vatten, frukt, tidningar och svala handdukar.

Ett av de tyngsta argumenten för Blå Tåget är trots allt att de har en restaurangvagn med riktigt kök, där riktiga kockar lagar maten ombord efter att man har beställt. Man sitter vid bord med vita dukar och äter på riktigt porslin.

Menyn är av förståeliga skäl något begränsad, men det fanns ändå fyra huvudrätter att välja mellan. Jag testade deras tre rätters höstmeny som erbjöds till det facila priset av 350 kronor.

Maten var habilt lagad, men skulle jag ha fått den på en restaurang hade jag möjligen blivit aningen besviken.

Men några stjärnkrogsförväntningar kanske man inte heller ska ha. Det var absolut inte dåligt, och helt klart bättre än något jag har ätit ombord på ett tåg i Sverige.

I kombination med den trevliga inramningen utgjorde middagen en stor del av behållningen med resan.

 

Efter middagen begav jag mig till pianobaren, som utgörs av en hel tågvagn med loungeliknande inredning och ett riktigt piano. I barvagnen serveras lättare saker som smörgåsar, fika och godis, men man blandar också riktiga drinkar. I barvagnen var det fullsatt under hela resan och trevlig stämning rådde.

Så till minuskontot. En av förutsättningarna för att jag skulle boka resan med Blå Tåget var som sagt att jag skulle kunna arbeta under tågresan. Därför gladdes jag särskilt åt att det skulle finnas fritt trådlöst nätverk på hela tåget. I början av resan vägrade emellertid detta att fungera och det dröjde hela 40 minuter innan ombordpersonalen fick någon rätsida på problemet. Därefter fungerade det emellertid friktionsfritt. Minus dock för att det inte fanns trådlöst nätverk i bar- och restaurangvagnarna.

Att vagnarna inte är topprustade gjorde sig påmint på hemresan då armstödet på min fåtölj lossnade och ett oerhört irriterande pipande ljud började höras från ventilationen. Det senare lyckades dock personalen åtgärda efter en stund.

Den största nackdelen med Blå Tåget är givetvis att det bara är ett enda tåg som går en gång om dagen i varje riktning. Det gäller alltså att kunna anpassa sina egna tider för att kunna resa med Skandinaviska Järnbanor. Nu hade jag tur som kunde det, men det är förmodligen inte alltid man kan det.

 

På det hela taget överväger emellertid fördelarna och har man möjlighet att anpassa tiderna efter deras avgångs- och ankomsttider finns det egentligen inget skäl till att inte välja Blå Tåget för den som ska resa mellan Uppsala/Stockholm och Göteborg. Det är ytterst sällan som jag önskat att en tågresa ska ta längre tid än vad den verkligen gör, men den här gången kände jag ingen brådska att komma fram. Med Blå Tåget har vi äntligen återfått lite levande tågkultur i det här landet. Låt oss ta vara på den!