Om Tolkienöversättningarnas poetiska kvaliteter
Med anledning av den nya Hobbitfilmen skriver Fredrik Haage i Svensk Tidskrift om de olika svenska Tolkienöversättningarna och deras svagheter respektive kvaliteter. Jag håller med om det mesta: den knappologiska noggrannheten i den nya Tolkienöversättning som kom för några år sedan är förvisso mer korrekt ur ett textkritiskt perspektiv och dessutom mer i linje med Tolkiens egna instruktioner. Men Ohlmarks översättning har, som Haage påpekar, blivit en del av historien och inte minst hans nomenklatur har vedertagits av generationer av Tolkienläsare.
Den största svagheten med den nya översättningen, av Erik Andersson med bistånd av poeten Lotta Olsson Anderberg, är att den saknar Ohlmarks poetiska kvaliteter. Även om Anderssons översättning närmare följer Tolkiens egna anvisningar ligger Ohlmarks friare tolkningar av namnen närmare den ursprungliga stämningen i Tolkiens text. JRR Tolkien var förvisso expert på fornnordiska språk och sagor och myter, men Ohlmark kände dem ”inifrån”. Därför klingar ”Vattnadal” mer Tolkienskt i en svensk kontext än nyöversättningens ”Riftedal”.
Genom att förhålla sig lite friare till namnen tillför Ohlmarks en poetisk dimension som den nya översättningen saknar, en poetisk dimension som är allestädes närvarande i Tolkiens engelska originaltext. På samma sätt upplever jag Victor Rydbergs översättningar av Faust eller Dantes gudomliga komedi vida överlägsna senare tiders textkritiska utgåvor, trots att de sistnämnda naturligtvis mer troget följer originalen. Samma sak gäller Evert Taubes svenska tolkningar av de provencalska medeltidstrubadurernas poesi, jämfört med senare gjorda mer litteraturhistoriskt korrekta översättningar. Förmodligen krävs det en poet för att kläda en annan poets ord i en ny språkdräkt.
Sedan finns ytterligare en aspekt som Haage inte berör: Frågan om Tolkiens vokabulär, som ställs på sin spets i valet mellan originalets (och nyöversättningens) ”hobbit” och Ohlmarks egen konstruktion ”hob” kompliceras dock av det faktum att det inte bara är Ohlmarks svenska översättning av Ringentriologin som blivit kanoniserad utan även Britt G Hallqvists klassiska översättning av The Hobbit, på svenska kallad Bilbo, där används ordet hobbit medan orcherna blivit ”vättar”. Denna översättning hänger inte ihop med övriga Tolkienöversättningar men har i sig poetiska förtjänster. Det är således inte självklart för den som stödjer sig på historien att ”hob” är det självklara valet.
Det heter inte hoben eller hobbiten – det heter hompen…
Jag föredrar själv Ohlmarks översättning framför Anderssons numera. Väl medveten om herr O:s alla misstag och utsvävningar såg jag mycket fram emot nyöversättningen, som äntligen skulle ge svenskspråkiga en chans att läsa Tolkien som han borde läsas. Men när Anderssons alster väl kom ut så var det en stor besvikelse, enligt mig. Det verkar som om herr A var alltför nedtyngd av uppdragets allvar, och av hur många som intresserat och påfluget hängde över axeln på honom under arbetets gång, för att våga ta ut svängarna ens det minsta lilla. I hans översättning är alla nyanser nedtonade, han gör alltid det rakaste och mest ordboksmässiga ordvalet (för att försöka undvika kritik?) och så fort det blir lite svårt i originalet så förenklar han och rensar bort, så att hans språk rent av blir mer avskalat än Tolkiens eget. Raka motsatsen till Ohlmarks, alltså. Resultatet är tyvärr onjutbart. Att läsa hans översättning är helt enkelt tråkigt, även för en stor Tolkienälskare och regelbunden Tolkienomläsare som jag. Tolkien hade visserligen ett sparsmakat språk, men i gengäld var han oerhört noggrann i sina ordval och formuleringar, och fick på det sättet ändå sin text att skimra av magi. När Andersson använder lika få adjektiv (eller ännu färre) men dessutom inte alls har förstått vikten att att välja precis rätt ord och ordföljder, då blir hans text bara grå och färglös.
Men med det sagt tycker jag ändå att Fredrik Haage är fel ute på ett par punkter. För det första handlade nyöversättningen inte om att ”ändra namn”, att ”byta från hob till hobbit”. Det handlade om att förutsättningslöst översätta från originalet till svenska. Att någon råkar ha gjort samma sak tidigare var irrelevant, det var inte den gamla översättningen Andersson utgick från. För det andra har ingenting ”utraderats”. Ohlmarks översättning finns kvar, så vi som föredrar den kan fortsätta att läsa den. Svenska Tolkienläsare har bara fått ytterligare en version att välja på. Jag vet folk som föredrar nyöversättningen, och dessa har nu fått en för dem mer läsvärd svensk Tolkien. Det är väl gott så?
För övrigt heter det varken hob eller hobbit, utan hobble! 🙂 Detta då i min egen pågående nyöversättning (jag är ca halvvägs genom första boken), som jag gett mig på i frustration över att varken Ohlmarks eller Andersson riktigt håller måttet. Se min hemsida för en utförlig motivering av varför just hobble är det enda rätta!
Kanske ”något” sent för att fortsätta den här diskussionen, men nu finns det en text som analyserar och recenserar Anderssons översättning och landar i ungefär samma slutsats: att han saknade öra för poesin i Tolkiens språk.
Om Erik Anderssons Tolkien-översättning
Lovvärt att nyöversätta. Hittade en dikt på nätet. Vill bara tillfoga en vackrare översättning av dikten nedan. Varsågod:
J. R. R. Tolkien
All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken,
A light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken,
The crownless again shall be king.
Allt är ej av guld som glittrar
Ej varje vandrare vilse går
Gammalt och starkt ej vittrar
Djupa rötter ej frosten når
Ur askan blir elden väckt
Ljus springer ur skugga tung
Återsmitt blir bladet knäckt
Åter koras kronlös kung
Lycka till, bästa hälsningar
Christine, copywriter från Småland
Tack för uppmuntran, Christine! Jag tycker att du har hittat många bra rimord i din tolkning. Däremot känns rytmen lite ojämn, till skillnad från originalets mer regelbundna meter där varannan rad slutar på betonad + obetonad stavelse och varannan på betonad.
Så här ser min version av samma dikt ut! 🙂
Inte allt som är guld måste glittra,
inte alla som vandrar går vill.
Gammal styrka skall inte förvittra,
djupa rötter når frost inte till.
Upp ur askan skall flammorna spela,
ett ljus skingra skuggorna än,
det svärd som var brutet skall helas
och en kronlös bli konung igen.
Stegrande Kamelen.
Jag har med ett stort nöje läst igenom allt du har att erbjuda på din hemsida – från namn och principer till dikter och sånger. Jag måste säga att jag aldrig hittat någon annan som översätt Tolkien med en lika bra kvalitet som du har.
Jag är fullt medveten om att du inte kan lägga ut din översättning du gjort hittills på grund av rättighetsskäl, men finns det en möjlighet att du kan, och vill, skicka din översättning av första boken du skrivit privat till mig så jag kan läsa? Jag är bara så sugen på mer!
Stort tack för berömmet, Orenar! 😀
Javisst, du får självklart läsa min översättning! Jag är smickrad över att någon är intresserad! Jag vill helst inte lägga ut min mailadress öppet, men Lars torde se den, så han kanske kan sammankoppla oss? Lars, du får hemskt gärna skicka ett mail till Orenar med min adress eller tvärtom.
Alternativt, Orenar, kan du registrera dig på forumet på Tolkiens Arda, så kan vi kontakta varandra den vägen.
http://www.tolkiensarda.se/forum
Härligt! Ser verkligen fram emot att läsa det du har översatt! Har nu registrerat mig på Tolkiens Arda så du vet 🙂
Tusen tack!