Jag skrev nyligen i Hälsingetidningarna om hur radikalismen blivit comme-il-faut och så utbredd att det är frågan om det ens går att tala om radikalism. När jag diskuterade politisk musik i Sveriges Televisions morgonsoffa för en tid sedan fick jag frågan av programledaren Lennart Persson om det inte i själva verket var mycket mer politik i kulturlivet på 70-talet, då ”alla skulle bojkotta ABBA”. Han vederlade därmed sin egen tes – den politiska musiken på 70-talet var fortfarande en protest mot vad som man uppfattade som ett kommersiellt kulturetablissemang. Visst fanns det de som bojkottade ABBA, men desto fler var det som lyssnade på dessa.

Bilden av de politiskt radikala 60- och 70-talen tenderar att ta överhanden när dessa årtionden diskuteras i nostalgiska termer. Visst fanns det en radikal vänsterrörelse på den tiden och visst är det så att många av de som idag har framskjutna positioner inom kultur- och medieetablissemangen var aktiva inom densamma, men det är inte hela bilden. När en grupp studenter ockuperade sitt eget kårhus vid Stockholms högskola våren 1968 (inspirerade av de franska studenternas radikala aktioner) var det borgerlig majoritet i Stockholms studentkår. Den högröstade gruppen vänsterradikaler var ingalunda representativa för det stora flertalet bland studenterna.

På samma sätt såg det ut i kulturlivet. När den radikala vänsterrörelsen arrangerade ”Rock mot SAF” på gärdet 1982 skedde detta som en motaktion mot att ABBAs legendariske manager Stikkan Andersson samma kväll arrangerade en protestgala mot löntagarfonderna vid vilken delar av det svenska nöjesetablissemanget framträdde. En liknande gala vore otänkbar idag. Wille Crafoord har berättat att han vid ett tillfälle försökte arrangera en stödgala för den svenska polisen, varvid han hörde av sig till vänner och bekanta i den svenska artisteliten. Ingen kunde tänka sig att ställa upp.

Att stå upp för en institution som utgör en av grundpelarna i den demokratiska rättsstaten, polismyndigheten, vore en dödsstöt för de artistkarriärer som byggts upp kring bilden av att vara motvals. Att posera med maskerade aktivister ur den revolutionära fronten går bra, till och med på stora offentliga kulturevenemang som återinvigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå. Att posera med sina radikala åsikter är inte längre ett sätt för kulturutövare att visa sig lite farliga, alternativa, nej det är numera att betrakta som hygienfaktor. Det är snarare så att den som inte deklarerar en radikal ståndpunkt i politiken betraktas som en smula suspekt. Förmodligen underlättade detta för Feministiskt Initiativ, ett parti som till Vänsterns och Miljöpartiets stora förtret lyckats muta in positionen som det radikala alternativet i svensk politik, när de ringde runt bland svenska artister för att få dem att medverka på sin valskiva.

Att revolutionära ideologier utövar en lockelse på delar av kulturlivet som allierar sig med våldsverkare är ingenting nytt. I sitt stora verk The origins of totalitarianism skriver Hanna Arendt om fenomenet:

”This difference between the elite and the mob notwithstanding, there is no doubt that the elite was pleased whenever the underworld frightened respectable society into accepting it on equal footing. The members of the elite did not object at all to paying a price, the destruction of civilization, for the fun of seeing how those who had been excluded unjustly in the past forced their way into it. They were not particularly outraged at the monstrous forgeries in historiography of which all totalitarian regimes are guilty and which announce themselves clearly enough in totalitarian propaganda.”

Vidare:

”At that time,  nobody anticipated that the true victims of this irony would be the elite rather than the bourgeoisie. The avant-garde did not know they were running their heads not against walls but against open doors, that a unanimous success would belie their claim to being a revolutionary minority, and would prove that they were about to express a new mass spirit or the spirit of the time.”

Arendts bok, som kom 1951, behandlar likheterna mellan de totalitära ideologierna i Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet, deras förutsättningar, framväxt och konsekvenser. I båda fall utövade de totalitära ideologierna en stark lockelse på respektive länders kulturetablissemang. I såväl 20- och det tidiga 30-talets Tyskland som i det postrevolutionära Ryssland slöt avantgardet upp bakom de totalitära ideologierna, och i båda länderna blev de entusiastiska tillskyndarna inom den intellektuella och kulturella eliten brutalt överkörda i samband med att regimerna konsoliderade sin makt.

”Wherever totalitarian movements seized power, this whole group of sympathizers was shaken off even before the regimes proceeded toward their greatest crimes. Intellectual, spiritual, and artistic initiative is as dangerous to totalitarianism as the gangster initiative of the mob, and both are more dangerous than mere political opposition.”

Att som konstnär liera sig med den revolutionära mobben är med andra ord att leka med elden. På 60- och 70-talen vägdes de revolutionära strömningarna upp av ett samhällsbevarande etablissemang. Ett sådant saknades i såväl tjugotalets Tyskland som i Sovjetunionen. Frågan är om det gör det i Sverige idag när det är mer socialt accepterat att hylla dömda våldsverkare på scen än att stå upp för de samhällsbärande institutionerna. Det är inte särskilt radikalt att vara radikal när radikalismen är påbjuden.

2011 skrev jag ett inlägg på den numera nedlagda debattsidan Newsmill under rubriken ”De kulturkonservativa är de nya punkarna”, ett konstaterande som idag är mera sant än någonsin.