Åsiktskorridoren

En gång var den en rätt så rymlig hall
med högt i tak och ganska mycket yta
om inte gränslös så i alla fall
en plats där man åsikter kunde bryta.
Det var en livlig tummelplats där all-
skön intensiva samtal fick utbryta
Det var yttrandefrihet i praktiken
så sällsynt ibland jordens alla riken.

Men där man talar fritt blir några stötta
och vissa hävdar rentav att de kränks.
Då börjar de med nävarna att hötta
och börjar ställa krav att taket sänks.
De gastar och går på tills vi blir trötta
och de har fått vad de vill ha till skänks.
Så krymptes ytan där man fick husera
snart fanns det knappt nå’t svängrum något mera.

Så fortsatte den sorgliga processen
då taket sänktes, sakta, steg för steg.
Det började i teve och i pressen
där journalister bockade och neg
och alla hade de sina intressen,
för karriär gör blott den som är feg.
Men den som går mot strömmen får man klandra
så länge alla håller om varandra.

Men i processen gjorde man en blunder,
då golvet höjdes, och man gjorde plats
åt mörka källarvåningar inunder
där en helt annan standard hade satts.
Där nere växte skrämmande vidunder
i skydd av mörkret, som en evig natts
och ting som sällan nådde till vår yta
de kunde ostört gå omkring och ryta.

Och är det något jag har lärt med åren
här i konsensuslandets tyranni
– de som förnekar åsiktskorridoren
är de som bara rör sig där uti,
förkunnande för oss, de dumma fåren
för att bevara sin hegemoni:
Ty alla blir ju lämnade ifred
så länge som de bara håller med.

Lars Anders Johansson

Dorsia