När jag har rest land och rike runt med AIK:s supporterfölje har jag kunnat konstatera att mottagandet har skiljt sig betydligt från ort till ort. Medan man på vissa håll i princip har rullat in trottoarerna och fällt end jalusier för fönstren, ungefär som i westernfilmer när skurkarna kommer till stan, har man på andra orter gått man ur huse för att välkomna oss gästande supportrar med öppna armar. Skillnaden i bemötande kan i viss mån härledas till vilken bild medierna målat upp av den förestående anstormningen, men bygger troligtvis i huvudsak på vilka tidigare erfarenheter man har av gästande supportrar. Varje bortasupporter är en ambassadör, inte bara för sin klubb utan för fotbollspubliken som sådan.

Att försöka nyansera den svenska diskussionen om supporterkultur är inte lätt. Supporterkollektivet är en för tacksam grupp att positionera sig emot för att de som intagit denna bekväma ståndpunkt skall ha något intresse av att omvärdera någon av sina generaliseringar. Behovet av gemensamma syndabockar att vräka sin frustration på tycks dessutom större än någonsin.

Jag hade en intressant dag på Twitter igår, då många drog sitt strå till stacken till att bekräfta min tes i gårdagens inlägg om supporterkulturen och indignationen. När det kommer till frågor som rör just fotbollspubliken är det som om många är beredda att frångå de generella principer som de annars håller högt, till exempel sådant som allas likhet inför lagen, eller att den skall betraktas som oskyldig innan den är dömd. Individuellt ansvar är inte heller något som tycks föresväva supporterkulturens vedersakare. Istället för att kritisera dem som beter sig illa ger man sig på hela fotbollspubliken, som man ju ändå tycker illa om och ser ett tillfälle att få trycka till.

Reaktionerna från det andra hållet blir inte mycket bättre. Från supporterhåll kryper diverse osnygga debattörer fram under sina stenar och avfärdar varje kritik, varje ifrågasättande som riktas mot supporterkulturen med att antingen avfärda det som nonsens, eller tycka att lite svineri får väl omgivningen tåla. Detta i sin tur bekräftar vedersakarnas fördomar om supportrar och så är positionerna åter låsta i samma läge där de alltid hamnat de senaste tio tåren.

Min position när det kommer till dessa frågor är densamma som den alltid har varit: rättsstatens principer och lagar skall gälla lika för alla, överallt och hela tiden. Hot, våld och trakasserier skall beivras och lagföras. Om de sker på väg till eller från en fotbollsmatch är vare sig förmildrande eller förvärrande omständigheter. Ett våldsamt upplopp i anslutning till en fotbollsmatch skall behandlas som ett våldsamt upplopp i något annat sammanhang. Att hantera detta är de rättsvårdande myndigheternas ansvar.

Självklart har även klubbarna ett ansvar. Precis som krögare åläggs att hålla med dörrvakter och ordningsvakter ålägger polisen arrangörer att hålla med vakter och säkerhetspersonal i samband med idrottsevenemang. Detta är förenat med stora kostnader för klubbarna och fungerar, utifrån vad jag har förstått ifrån polisen, i huvudsak väl. Det är alltså inte sant att det är skattebetalarna som står för notan för säkerheten. Åtminstone inte i större utsträckning än andra sammanhang där många människor samlas och som leder till bråk och våld, som sommarfestivaler eller kroglivet.

Polisinsatserna däremot, är det självklart att skattebetalarna skall stå för. Fotbollspubliken är nämligen också medborgare, som betalar skatt och har rätt att åtnjuta rättsstatens beskydd. Att människor skall känna sig trygga när de går på idrottsevenemang, eller på festivaler, eller på krogen, är en självklarhet. Börjar polisen ta betalt för sina grundläggande uppgifter har de upphört att vara ett våldsmonopol och istället börjat att bedriva beskyddarverksamhet, något jag tror att få egentligen önskar sig.

Det är sammanblandningen av offer och förövare som är det stora tankefelet hos supporterkulturens vedersakare. När det kommer till fotbollssupportrar skall plötsligt alla på läktaren hållas ansvariga för vad alla andra gör, en inställning som man sällan ser i några andra sammanhang. Jag har hittills inte stött på någon som anser att festivalbesökare skall ta ansvar för våldtäkterna som begås på sommarfestivalerna varje år, eller att övriga fredliga kroggäster skall ta ansvar för slagsmål som utbryter på dansgolvet på fredagskvällen.

Jag är optimistisk om supporterkulturen. Jag har sett hur den har förändrats under det senaste ett och ett halva decenniet och jag är övertygad om att det kan fortsätta i samma riktning. Därmed inte sagt at det inte finns problem och att problemen inte skall tas på allvar. Scenerna som utspelades kring derbymatchen i söndags var sannerligen ingen reklam som den svenska fotbollspubliken kan vara stolta över.

På samma sätt som rättsstatens lagar och regler skall gälla lika överallt bör allmänna krav på anständigt beteende gälla. Scenerna som återgivits i Facebookinlägg och intervjuer där barn, kvinnor och män fruktat för sina liv sedan de blivit instängda i tunnelbanevagnar med brölande supportrar är inte acceptabla. Att fotbollssupportrar brölar och härjar och lever om på sina egna bussresor eller chartrade tåg är en sak, men när man tvingar sig på vanliga kollektivtrafikresenärer på väg till eller från jobbet har man passerat en gräns.

Det är sådant beteende som kommer att få de mindre nogräknade att ge sig på hela supporterkulturen, istället för dess avarter. Den som sitter instängd i en tunnelbanevagn tillsammans med en vrålande mobb och fruktar för sitt liv är av lätt insedda orsaker inte särskilt intresserad av att nyansera.

Om supporterkulturen skall kunna leva vidare och utvecklas i positiv riktning och utan kontraproduktiv repression, måste denna typ av grobianbeteende som drabbar tredje person omedelbart upphöra.