(publicerades först på Facebook 2016-01-28)

Sverige är moraliskt korrumperat. Den moral som förfäktas i det offentliga samtalet och som anges som utgångspunkt för såväl politikers som mediers och andra makthavares beslutsfattande har visat sig vara opportunistisk, godtycklig och variera från person till person, från grupp till grupp och från tillfälle till tillfälle.

Det är moraliskt korrumperat när rikspolischefen, den tjänsteman som ansvarar för upprätthållandet av lag och ordning, och kommunalrådet i den drabbade kommunen uttrycker större engagemang och medkänsla för en mördare än för den mördade och hennes anhöriga.

Det är moraliskt korrumperat eftersom de aldrig skulle uttrycka sig i liknande termer om Hells Angelsmedlemmen som nyligen misstänks ha mördat ett vittne, eller svärdsmördaren i Trollhättan.

Det är moraliskt korrumperat att mena att tvångsäktenskap med barn, som fördöms i andra sammanhang, skulle vara acceptabelt i Sverige bara för att det ingåtts utanför Sveriges gränser.

Det är moraliskt korrumperat att försöka trivialisera eller skyla över våldtäkter och sexuella övergrepp på badhus, festivaler och nyårsfiranden för att man tror att vetskapen skall gynna mörka krafter (det har dessutom visat sig vara kontraproduktivt).

Det är moraliskt korrumperat att använda moraliska argument mot att åldersbestämma kriminella, så att de inte skall kunna slippa undan genom att ange en felaktig ålder.

Det är moraliskt korrumperat att lägga resurser på att hjälpa personer som reser fram och tillbaka från Sverige för att delta i folkmord och etnisk rensning men underlåta att hjälpa och skydda kristna asylsökande, som flytt från dessa folkmord, från trakasserier och våld på svenska asylboenden.

Den moraliska röta som drabbat vårt land utgår från en moralsyn där en människas moraliska ställning inte bestäms av hennes gärningar, utan utifrån hennes grupptillhörighet. Därför tillämpas olika måttstockar för samma gärningar beroende på vem som utfört dem.

Idén om människovärdet, förstått som varje människas unika värde, har fått ge vika för klyschan ”alla människors lika värde”, vilken i praktiken tycks förstås som att alla människor är lika och att varje avvikelse, i utfall eller beteende, är en konsekvens av yttre faktorer, vanligen förtryck och diskriminering.

Kriminologer har i decennier ägnat sig åt att försöka förstå och förklara brottslingars beteende utifrån sociala faktorer, så till den milda grad att såväl det individuella ansvaret som brottsoffrets och det omgivande samhällets perspektiv har fallit bort. Nu har detta perspektiv spridit sig till hela det offentliga samtalet.

Utifrån denna moralsyn är det rentav fördelaktigt för en brottsling att tillhöra en grupp som är statistiskt överrepresenterad i brottsstatistiken, eftersom det enligt det rådande cirkelresonemanget är ett bevis för att att vederbörande tillhör en utsatt grupp och därför måste förstås och bedömas mildare.

Det påstås att vi inte skall ställa grupper mot varandra och ”människor mot människor”, men i själva verket är det vad som görs hela tiden när människors moraliska position bestäms av deras grupptillhörighet och inte av deras gärningar.

Med idén om varje människas unika värde följer varje människas unika ansvar. Att låtsas som att vissa människor saknar ansvar för sina handlingar för att de tillhör en utsatt grupp är att underkänna dem som självständiga, tänkande, moraliska subjekt. Det är att avhumanisera dem.