Två bedårande barn av sin tid.

Magnus Uggla var en av de första artister jag började lyssna på och det som mycket ung. Han har sedan följt mig genom livet och jag har ännu inte tröttnat. Visserligen tycker jag att flera av hans plattor från senare år är ganska tama och intetsägande, men de gamla skivorna från åttiotalet står sig än.

Jag tänker inte sälla mig till den pretentiösa skara som hela tiden måste understryka att det är ”tidiga Uggla” som de lyssnar på innan han började med sin ”dagisdiscopop”. Jag tycker att hans två bästa plattor är Den döende dandyn (1987) och 35-åringen (1989) – två skivor som förmodligen kvalar in i prettonas kategori ”dagisdiscopop”. Det är hursomhelst de två skivor där Ugglas geniala språkhantering kommer till sina fränaste och rentav elakaste uttryck.

I år har Uggla släppt en skiva med tolkningar av Karl-Gerhard-kupletter. Vissa har förvånats över att den svenska popmusikens gossen Ruda valt att tolka den gamla revykungen. För oss som känner vår Uggla känns det inte lika häpnadsväckande. Heller inte för den som är bekant med Karl-Gerhard .

Redan på skivan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt från 1977 sjöng Uggla in Karl-Gerhards klassiska nummer ”Jazzgossen”, så intresset för revymakaren har följt honom genom karriären för att nu få blomma ut för fullt.

Beröringspunkterna mellan Uggla och Gerhard är dessutom många, liksom Uggla gjort i vår tid häcklade Karl-Gerhard sin samtid med svidande formuleringar till nästintill outhärdligt munter populärmusik. Många av Karl-Gerhards texter drev med den dåtida kändiseliten och Ugglas hit ”Jag mår illa” från 1989 skulle kunna sägas vara en sentida motsvarighet till kupletter som ”Dom säger på stan” och ”Och så tar vi oss en liten kaka till”.

Uggla har behållit kuplettformen och ackompanjemanget känns som hämtat från Karl-Gerhards egen tid, men med oändligt mycket bättre ljudkvalitet. Ugglas skiva är en utmärkt ingång för alla dem som ännu inte upptäckt storheten hos fyrtiotalets satiriske revykung. Ett bedårande barn av sin tid är också värd att lyssnas på för sin egen skull.

4 kommentarer

  1. Tusan, efter det här är ju tvungen att utmana mina hastigt formade fördomar om Uggla och seriöst ta mig an karln.

  2. Fredrik: Ja, skivan ”Ett bedårande barn av sin tid” kanske inte bara är en bra ingång att upptäcka Karl-Gerhard, utan även för Ugglaskeptiker att nyansera sin bild av denne pilotbrillornas riddare.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.