Så helvetes roligt

Det finns något besynnerligt över den spelade förvåningen över att unga (män) utövar våld för skojs skull, oavsett om det handlar om stenkastande förortsungdomar eller fotbollshuliganer. Som om blotta tanken på att någon skulle kunna finna våld underhållande vore chockerande i sig.

De senaste dagarna har vi kunnat se en bild på ungdomar som kastar sten på kravallutrustad polis, där särskilt en ung man, i något slags Sean Bananoutfit och solglasögon ler lyckligt med en sten i handen, redo att slunga den mot de duckande konstaplarna.

De upprörda kommentarerna har besynnerligt nog i stor utsträckning handlat om det lyckliga leendet, som om det vore mer upprörande än stenkastningen i sig.

Våld för skojs skull är emellertid lika gammalt som mänskligheten själv och borde inte förvåna någon. Att utövande av våld ger kickar jämförbara med centralstimulerande droger är allmänt känt.

Alla mänskliga samhällen har försökt hitta sätt att stävja och kanalisera denna destruktiva drivkraft som tenderar att få fullt utlopp under tider av krig och konflikter. Ur krigskonsten utvecklades våldsamma lekar som gladiatorspel och tornerspel. I moderna och civiliserade samhällen får idrotten ofta fungera som ställföreträdare. Den tenderar dock inte att räcka till för att täcka behovet av våldsam utlevnad hos alla.

Att det finns unga (män) som tycker att det är roligt att puckla på andra människor är således defaultläget, någonting som varje samhälle måste förhålla sig till. Förebyggande arbete kan säkert stävja en del, ”hårda tag” från polisens sida och drakoniska straff kan säkert komma tillrätta med en del. Helt av med våldet blir vi dock aldrig.

Vad som däremot definitivt inte hjälper är konstruerandet av ideologiska bortförklaringar för att rättfärdiga våldet. Sean Banantypen med solglasögonen och colgateleendet kommer inte att tycka att det är mindre roligt att kasta sten bara för att man ursäktar honom med krystade förklaringar om social utsatthet. För varje stenkastare finns det X antal i motsvarande social situation som inte kastar sten.

Om vi ska komma tillrätta med våldet måste vi helt enkelt förlika oss med det faktum att det finns de som utövar det för skojs skull.

Detta visste redan Nils Ferlin, som träffsäkert beskriver fenomenet i sin dikt ”Uppriktigt” från 1951:

Jag var en av dem
som – en natt i maj
1814 –
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.