Konsten att kunna läsa långsamt.

Att läsa långsamt är en färdighet som man måste öva upp. I dagens stressade samhälle blir också romanläsningen lidande. Böcker ska klaras av snarare än genomlevas och stämma till eftertanke. Med dagens prestationshets blir särskilt läsningen av tjocka böcker ofta något som genomförs under stress, målet är ju att kunna ställa tillbaka tegelstenen i bokhyllan för att sedan kunna stoltsera med att ha läst den, trots att man inte kommer ihåg ens vad de centrala karaktärerna heter. 

Problemet är att mycken litteratur inte går att läsa på det sättet. Särskilt de stora romanerna från romanförfattandets glansperiod, från mitten av 1800-talet och in på det förra seklet, är skrivna för att läsas långsamt. Bland mina favoritförfattare är det Dostojevskij som drivit detta längst. Dostojevskijs stora romaner går helt enkelt inte att skumläsa om man vill få med sig något annat än grunddragen i den övergripande intrigen. Det är något med själva språket som förutsätter noggrannhet vid läsningen.

Samma sak gäller Marcel Proust, vars romansvit På spaning efter den tid som flytt tornar upp sig bredvid min säng, som en påminnelse om det monumentala sommarläsningsprojekt jag åtagit mig. Proust går inte att skumläsa, intrigen är för subtil, meningsbyggnaden för komplex, bisatserna många och långa, utvikningarna för talrika och abstrakta och liknelserna för frekventa för att en skumläsning skulle kunna ge en överblick överhuvudtaget. Proust tvingar läsaren (om denne inte ger upp) till en noggrannhet som erinrar om den med vilken han själv författat romanen.

En läsning av ”På spaning efter den tid som flytt” är en utmärkt terapi för stressade nutidsmänniskor som har svårt att varva ner, till exempel i början av en semesterperiod. Romansviten tvingar dig till långsamhet och noggrannhet. Ett problem med Proust är dock att han inte lämpar sig i små portioner, läser man bara ett par tre sidor åt gången förlorar man lätt sammanhanget och måste läsa om några sidor varje gång man tar upp boken, och på det viset tar det mycket lång tid att klara av de 4000 sidorna. Helst bör man ta sig tid att ligga och läsa en tre fyra timmar i sträck, noggrant, och långsamt.

22 kommentarer

  1. ”På spaning efter den tid som flytt”… försökte läsa den under en period när jag som du beskriver bara hann läsa fyra fem sidor var gång jag plockade upp boken. Under fyra fem sidor hinner de ju knappt lyfta te-koppen och ställa ner den igen i Prousts värld.

    Har fortfarande inte kommit längre än till mitten av ”Swanns värld”. 🙂

  2. Mycket Intressant ! Jag har själv lite svårt att läsa, jag har läst en deckare i sommar….nästan. Att läsa Dostojevskij är för mig oöverstigligt och näst intill omöjligt. Men självklart sitter problemet i skallen på mig själv eftersom jag inte har dyslexi eller neurologiska handikap. Det betyder att jag har undertro på bokens betydelse eller att jag inte riktigt tar den tid på mig som faktiskt krävs. Kanske kan man kombinera Dostojevskijs böcker med en hemsida där man kan diskutera författarens intentioner med sin text. Att hitta någon i granskapet här som läser Dostojevskij är nog omöjligt. Hmmmm… 🙂

  3. Har inte läst något av Dostojevskij men känner igen mig idet där med långsam läsning. Jag läser långsamt och ofta samma text flera ggr(inte pga lässvårigheter) utan just för att verkligen kunna ta in texten i huvudet och låta fantasin spela upp handlingen för en. Men jag tror att man kan träna upp det där om man är en ihärdig läsare, vilket jag tyvärr inte är som läser böcker i perioder med låånga mellanrum, så att man till slut tar in även ”mer svårläst text” dvs historiska romaner exempelvis med mycket att hålla reda på (namn,årtal osv) relativt snabbt. Men å andra sidan behöver man ju faktiskt inte stressa sig igenom en bok..

  4. Känner en viss avund inför denna förmåga. Jag är en så’n som glufsar i mig böcker i någon sorts avsikt att rensa hjärnan från allt jag läser i jobbet.En form av mental biltvättsautomat. Jag s.a.s. faller genom sidor och intrig. Har därför – ibland, inte alltid – svårt att finna mig i att behöva läsa vissa böcker långsamt av de anledningar du beskriver. En brist som bör åtgärdas.

  5. Fredrik Jeppesen: Läsare av bra litteratur kan dölja sig där man minst anar det, så ge inte upp hoppet!

    Anneli: så är det väl med de flesta texter man skumläser?

    Emmy: Givetvis kan man träna upp det. Det kan var en rätt angenäm träning dessutom, bara man slappnar av.

    En liten tant: Min erfarenhet säger mig att även långsam läsning av god litteratur kan fungera som ”mental biltvättsautomat” och rensa bort slagg från sådant men varit tvungen att läsa i jobbet/plugget. Bara man kostar på sig att ta sig den tid som krävs för ändamålet.

  6. Dostojevskij: JA!!! Ryska klassiker är något extra. Men en sak som jag lärt mig under mitt läasrliv (som började mycket tidigt) är att jag måste läsa en del böcker flera gånger om. Idioten läste jag tre gånger -först den tredje gången började jag bli utsatt för den berömda reaktionen: vem är egentligen en idiot? Likaså Tolstoy; hans Anna Karenina en av de absolit bästa romaner om kärlek och kärlekens galenskap som jag läst och hand ”Krig och Fred” som är en så fantastisk skildring av kriget, människorna och vår önskan att leva i frid och fred. Min tvillingsyster är helt ”russian” -hon plöjer numera igenom de flesta antikvariat efter gamla ryssar. De kommer nog alltid att vara odödliga.

    Men det finns ju tanke-romaner som också greppar så. Min store idol där är Henry David Thoreau, hans bok Walden har följt mig sedan jag var 15 år. Min första ”Walden” läste jag sönder. Så jag köpte en ny för 10 år sedan som jag läser om med jämna mellanrum. Jag upptäcker alltid nya sker när jag läser den och får nya tankeställningar som ger både glädje, nyfikenhet och kunskap. Över huvud läser jag ALLT som Thoreau har skrivit.Köper via en sida engelska utgåvor – så få finns på svenska. Så fick jag av min äldste son som bodde i Boston en period. Han åkte ofta till Concord & Walden Pond på helgerna- det är många Bostonbors utflyktsmål.

    ”På spaning….” har jag ännu ej klarat av – började en gång – genom att en god vän läste den och han ville diskuter sina läsupplevelser. Jag började, men kände att han ”tjatade” -så jag fick ett motstånd. Kanske har han ett litterärt språk som inte fångar mig. Jag vet ju att översättningen till svenska höjdes till skyarna. Jag kan tyvärr inte läsa franska.
    Du får gärna berätta om dina reaktioner här eftersom du plöjer dig igenom mastodont-högen. Jag blir imponerad! och nyfiken.

    mvh
    Inkan

  7. Inkan: Jag delar din förkärlek för ryssarna, de har något säreget. Särskilt Dostojevskij, den mogne Dostojevskij, ligge rmig vermt om hjärtat med sin besynnerliga blandning av romantik och realism. Dostojevskij väcker klanger i mig som annars bara de engelska romantikerna och de svenska nittiotalisterna förmått göra.

    Jag läser tyvärr inte heller franska, men känne rmig än så länge tillfredställd med den svenska översättningen (i den mån jag är i stånd att avgöra utan att ha tillgång till det franska originalet) och lovar att återkomma med rapporter så länge läsningen fortskrider.

    Mansikka: Tack så mycket, jag tar det som en komplimang!

  8. Det som komplicerar ryska romaner är alla namn. Helst ska det bara finnas en person med namn som börjar på t ex A och han ska heta så hela boken igenom. Alexander blir plötsligt Sacha och Nikolaj blir Kolja. Ingen ordning på nånting och det spelar ingen roll hur sakta man läser.

    (Proust övergår mitt förstånd. Men det kanske säger mer om mig än honom.)

  9. frktjatlund: Jag läste mycket fantasy som liten, så jag är van vid att hantera ”konstiganamnproblematiken” – även om ryssarna är värre emd sina tusentals smeknamn.

    Ge Proust en chans till, eller var det nyligen du försökte?

  10. Jag har ett supertips. Själv slukar jag böcker. Texterna intas i ”blockform” och så litar jag till mitt text och bildminne. Det går inte alltid så bra, skönlitteratur funkar helt inte ”blockläst”. Så av en slump så fick jag min första ljudbok. Det går ju liksom inte att stressa på uppläsaren utan det är bara att luta sig tillbaka med iPoden och njuta, eller varför inte lyssna under promenaden eller joggingrundan. Enda problemet med ljudböcker är dock att om man inte gillar uppläsaren så kraschar boken innan man ens börjat ta del av den.

    Det är i a f värt ett test kan jag lova!

  11. Äh, man kan läsa Proust snabbt också.

    Men däremot bör man efternågra år läsa om den på det sätt du beskriver. Jag tror man vinner mycket på det.

  12. Mipp: talböcker är excellent, men jag ser dem snarare som ett komplement till vanliga böcker än som ett substitut. Och problemet med huruvida man gillar uppläsaren eller inte kvarstår.

    Camilla: Man kan säkert läsa Proust snabbt också, men vad får man ut av det?

  13. Om Dostojevskij…min absoluta favorit!
    Det finns ingen som skriver så förödande enkelt som han gör, så egentligen gäller det ’bara’ att tappa respekten för dessa författare och sätta igång.

    Man får med sig en insikt om det ’mörka’ inom oss människor…att det finns och är en del av oss. Det där ryska att beskriva den mänskliga naturen på ett så tankvärt sätt fascineras jag av.

    Bulgakovs Mästaren&Margerita rekommenderas oxå över sommaren…som paus från Proust ibland:)

    Har du tänkt på hur enkelt och naturligt de gamla författarna skriver…
    Medans man hos nymoderna författare ser inlärda fraser och stycken, språket blir stelt och tråkigt, så finner man hos de äldre som Eliot, Dostojevskij(nästan vem som helst) ett språk som flyter och är levande!

    Jaja…älskar du böcker förresten:)??

  14. Heaven: Välkommen hit! Jag håller med om att de skriver naturligt, men jag vet inte om jag skulle säga att Proust skriver ”enkelt”: oerhört långa meningar emd oerhört många och långa bisatser är inte vad jag skulle kalla ett enkelt språk. Men det är vackert, böljande och poetiskt.

    Jag älskar god litteratur, inte böcker generellt. (Det ges ut så mycket dåligt så jag kan inte reservationslöst svara ja på frågan huruvida jag älskar böcker.)

  15. Tips om namn…som faktiskt är krångliga att minnas….

    Eeeehh..jo, återvänd till första sidans personbeskrivning så fastnar de förr eller senare…ungefär lagom till bokens slut:)!

    (tillägg till det ovan)

  16. Heaven: Ja, det funkar ju i böcker som de facto har en personbeskrivning i början, till exempel Dostojevskijs stora romaner och Dickens. Annars får man helt enkelt lita till sina minnesfärdigheter.

  17. Det är faktiskt så att man förstår mer av det man läser om man läser snabbt. En person som övat upp sin läshastighet kommer bättre ihåg vad den läst än en som läser långsamt.

  18. Idioten ngt av det bästa man kan läsa. Tillsammans med En jägares dagbok.
    Jag skall börja på del fyra av Prousts svit. Det har tagit tre år. Det är tråkigt men enastående läsvärt samtidigt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.