Visdom.

Marcel Prousts mäktiga romansvit På spaning efter den tid som flytt är full av intressanta och tänkvärda sidospår. Gång efter annan tvingas man att stanna upp i sin läsning inför något textparti som är särskilt tänkvärt eller välformulerat och bara måste förmedla detsamma till någon. Igår kväll fastnade jag för konstnären Elstirs utläggning om hur man förvärvar livsvisdom:

”Det finns ingen man så vis”, sade han, ”att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation. 

Jag vet att det finns ungdomar, barn och barnbarn till förnäma personer, som alltifrån skolåldern fått lära in andlig nobless och moralisk elegans. De har kanske ingenting i sitt liv som de måste önska ogjort, de skulle kunna publicera och underteckna allt vad de sagt, men de är fattiga invärtes, kraftlösa efterkommande till doktrinära förfäder, och deras vishet är negativ och steril. Man kan inte få visheten till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen kan bespara en – ty visheten är en syn på tingen. 

De existenser ni beundrar, de inställningar ni finner ädla har inte blivit inlärda med familjefaderns eller lärarens hjälp – de har föregåtts av något helt annat och stått under inflytande av en dålig eller banal omgivning. De innebär en kamp och en seger. Jag förstår mycket väl att bilden av vad man under en tidigare period har varit nu måste te sig oigenkännlig och i varje fall osympatisk.

Men man bör trots det inte förneka den, ty den är ett vittnesbörd om att man verkligen har levat, att det är i enlighet med livets och människoandens egna lagar som vi ur livets vanliga element – ateljélivets och artistkretsarnas liv när det rör sig om en målare – förmått utvinna något som är mera värt än allt detta.”

–         Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom. Översättning Gunnel Vallqvist.

11 kommentarer

  1. Fantastisk blogg du har. Önskar jag var mer bevandrad. Mitt kulturintresse brinner dock. Frödingdikten hos Mike är så bra. Så bra.

  2. Ja du, nu har jag lyssnat på dina låtar i bussen flera gånger. Tror jag gillar det! fast jag rodnade lite.. texterna var lite.. ja. Fast bra 🙂

  3. Jag fick mig en god skratt när du kommenterade till Fredo! Jag hoppas jag blir lika… som du! Jo, saken är att jag lånade boken ”PÅ spanning på tiden som flytt” och jag gav upp redan efter den första sidan. En långkörare. Jag måste nog få ner tempot eller komma i ett slags tillstånd då jag kan ta hans texter till mig.

  4. Anne-Maj: Du har nog rätt i att man behöver vara i ett särskilt tillstånd för att ta sig an Proust. Hans texter kräver en högre grad av uppmärksamhet än de flesta romaner vilket gör att varje sida tar längre tid att läsa. Detta i kombination med ett omfång på 4000 sidor gör läsningen till något av en utmaning.

  5. jo, han fattade att han faktiskt inte gjort särskilt många bra val… och han bestämde sig för att försöka ändra på det han gjort fel (i största möjliga mån) resultatet blev åtta barnböcker om gäng-kultur och hur farligt och fel det är. Han nominerades till både Nobels fredspris och till litteraturpriset, men han fick inget och förra året avrättades han.
    Det jag dock ställer mig mest förundrad inför var att det tog honom två år, utan någon kontakt med de andra medfångarna som han annars var tvungen att konstant sätta sig i respekt hos, innan han vågade ”möta sig själv” så att säga…

  6. Nej så lätt generar man mig inte 😉 jag är en tuff brud men jag blev nog bara en liten dos förvånad över texten mer än generad.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.