Grundlagen ska inte användas för att skydda enskilda utgiftsområden.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren om det problematiska med det förslag som sjutton institutionschefer presenterade på DN Debatt härförleden om att dagens kulturpolitiska system skulle skyddas i grundlagen:
”I ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida (15/12) förespråkade företrädare för 17 svenska kulturinstitutioner att dagens kulturpolitiska system ska skyddas i grundlagen. Detta eftersom de menade att principen om armslängds avstånd inte efterlevdes fullt ut i den svenska kulturpolitiken.
Såväl förslaget som argumentationen är problematisk och avslöjar att tunga företrädare för svenskt kulturliv saknar förståelse för såväl det politiska systemets grundvalar som för vad principen om armslängds avstånd går ut på.
För det första: Grundlagen slår fast det ramverk som utgör det politiska beslutsfattandets grundförutsättningar. Den är den bottenplatta på vilket resten av det politiska systemet vilar, och syftar till att säkerställa att demokratin som styrelseskick upprätthålls. Att använda grundlagen för att skydda vissa politiska områden från påverkan är djupt problematiskt. Förslaget om att grundlagsskydda dagens kulturpolitiska system skulle inte stärka demokratin. Tvärtom skulle det innebära att en hel sektor undandrogs medborgarnas inflytande genom de demokratiska beslutsvägarna.
För det andra: Det svenska kulturpolitiska systemet som det är utformat i dag är en rest från en svunnen tid. Det formades i hög grad av den tidsanda som rådde 1974 då såväl samhället som kulturlivets förutsättningar såg diametralt annorlunda ut. De förändringar av systemet som genomförts sedan dess har i huvudsak varit kosmetiska, medan grundstrukturen ligger fast.
Som jag visar i min bok Att dansa efter maktens pipa (2017) är det svenska kulturpolitiska systemet avvikande både ur ett internationellt och historiskt perspektiv. Att grundlagsskydda detta skulle vara att frysa en rest från en daterad kvarleva och hämma möjligheterna till nödvändiga reformer.
För det tredje är principen om armslängds avstånd, som formulerades av John Maynard Keynes efter andra världskriget för att förebygga den typ av totalitär kulturpolitik som man sett i Tredje Riket och Sovjetunionen, inte tillämpbar i det svenska sammanhanget, eftersom grundförutsättningarna ser helt annorlunda ut.
Stora delar av den offentligt finansierade kultursektorn är i dag beroende av den politiska makten i flera led: vid tillsättningen av chefer, vid beviljande av anslag och i formulerandet av regleringsbrev. Något armslängds avstånd finns ofta inte alls. Principen har i stället blivit något som verksamma i kultursektorn tenderar att gömma sig bakom för att slippa bemöta kritik.
All offentligt finansierad verksamhet måste kunna kritiseras, även kulturpolitik. Kulturpolitiker ansvarar ytterst gentemot medborgarna och skattebetalarna. Den konstnär som helt vill slippa politisk styrning gör klokt i att söka sig bortom de offentliga stödsystemen. Att använda grundlagen för att skydda enskilda sektorer vore att göra kulturen mindre demokratisk, inte mer.”